Hör nu på tv att även Håkan Loob utalar sig positivt till en stängd elitserie. Därmed visar han upp en sida hos sig själv som jag trodde saknades hos de flesta seriösa sportsutövare, nämligen den osportsliga. Lyckligtvis är de som har dessa strävanden fortfarande ganska få till antalet, men det är ändå skrämmande att höra. Det finns bland elitklubbarnas supporterskaror, och bland hockeyälskare i gemen, få förespråkare till det stängda alternativet. Och varför ligger det till så ? Jo hockeyälskare vill ha en nerv i seriesystemet naturligtvis. Det enda skälet till att elitklubbarnas ledning vill stänga ligan ligger på det ekonomiska planet och inte på det sportsliga. Sålunda lägger herr Loob fram det skälet att klubbarna inte vågar satsa pengar så länge de riskerar att åka ur serien. Har Loob inte lyssnat alls på debatten ? Det argumentet skulle inte hålla en sekund inom någon annan samhällssektor, utan direkt förpassas till sandlådestadiet. Tänk om våra politiska partier skulle gå ut och kräva stängd riksdag och därmed en garanterad plats däruti. Vi skulle aldrig se röken av uppstickare som rörde om i det avsomnande etablissemanget, uppstickare som skulle tillföra en hel del nyttigt i politiken ( och även onyttigt ). Samma väg tror jag elitserien skulle gå om man stängde den. Nerven och intresset skulle gå om intet. Det finns därutöver en hel del klubbar och supporters från de lägre liggande serierna. Vad händer med deras drömmar och mål ? Chansen för dem att ta steget upp i hockeyns finrum måste finnas kvar, annars biter sporten sig själv i arslet. Det är ju en av grundidéerna i svensk idrott, och det som gjort att vi kan hävda oss så bra internationellt. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att jag påstår att finns det supporters som förespråkar en stängd liga ser de bara till det egna laget, och inte till sporten i stort. Och då kan man knappast kalla sig riktig hockeyälskare. En sann hockeyälskare älskar nerven i spelet före en garanterad plats i finrummet. Jag har t. ex. mycket svårt att tänka mig att det skulle uppstå någon större folkvandring till isladan i Leksand om laget låg sist i elitserien, men till skillnad från häromåret slapp spela i kvalserien. Med facit i hand tror jag Leksingarna var glada åt den lilla nerv de bjöds på, och den folkfest det till slut blev när de tog steget tillbaka, jämfört med om de skulle föra en avsomnad tillvaro i bottenskiktet på en stängd liga. Låt ishockeyn leva i hela Sverige ! Den dagen ekonomiska incitament, och tron på att utveckling bygger på minsta motståndets lag blir allena styrande inom ishockeyn, den dagen kan vi begrava sporten för gott.
· 
