Rögle BK

Det var en mindre spexig kväll att vara en grönvit själ denna gång. Så här, många timmar efter slutsingnalen, och ännu fler mil bakom ratten, så har jag beslutat mig för att inte ge upp. Jag vill inte ge upp! Jag vägrar ge upp! Jag kan fan inte ge upp!

Även om det ser tyngre ut än vad jag ser ut, så är det 12 oinnar kvar att leka om, och hamnar de i Ängelholm så kommer vi inte bara med tåget till SA, vi har en fönsterplats också.

Kalla mig vad ni vill, men jag ger fan inte upp. Jag ska fortsätta stötta, för jag vill kunna säga att jag inte gav upp, att jag gav mitt stöd till LAGET JAG ÄLSKAR, hela tiden. Denna höst har jag missat 120 minuter Rögle, och det är VIK och Mora borta. Jag tänker inte bli hemma för att det går knacking, för SA bara är 3 ynka poäng bort.

Supportrar: Kasta varken yxa, spira eler hockeyklubba i sjön än. Det är jävligt kallt i vattnen för Er att hämta upp den igen om 4 matcher. Det värsta är att sitta hema för att visa sitt missnöje, hade jag gjort det för att visa mitt nämnda med mina lärare, hade jag fortfarande gått i grundskolan. Vi kan fortfarande klara detta, men då krävs det att vi alla drar åt samma håll, inte bara på is, utan även här och på läktare. Det är det minsta vi kan göra för allt det Rögle skänkt oss genom åren?

Att jag sedan har en ganska klar uppfattning av Hur åbegs klubba hamnade över Hermanssons handled, det är en annan historia...