Och så är det dags för en liten rapport inifrån en ding-ding värld... Qatarrelaterat Bagdad Boberi så att säga.
Apan slog oss med 4-0 även om Luleå haft god chans att vinna de tre första matcherna och dessutom var klart bättre i match 2 och 3. (Vilket vinfyllot Ulf-Ture återigen beskriver som utklassning och fiasko av ett Luleå "som inte passerat skamgränsen".)
Skellefteå AIK vinner SM-finalen med 4-0 i matcher, första gången någonsin ett lag vinner i fyra raka. Målskillnaden är 11-3. Jocke Eriksson är knappt svettig när han lyfter SM-bucklan. Det är kattens lek med råttan.
Herregud! Ni var utspelade, och ni är så jävulskt dåliga förlorare.
"Skamgränsen" som jag skrivit om, det är att passera kvartsfinal. Det har vi gjort 7 år i rad nu. Qatar har gjort det två gånger på ett årtusende. Båda dessa gånger torskade man alltså mot oss, vi har alltså 8 raka slutspelsvinster mot Qatar!
Nog fan förstår man att det går en säkring i skallen! Kan inte vara lätt att hantera.
Kommenterar sedan vidare med:
Och vad händer nu? Jo, det dyker upp "tyckare", som vinfyllot Ulf-Ture, som menar att Luleås "brutalhockey" måste stoppas...
Vilken brutalhockey? Vi har ju inte gjort något. Snarare är förhållandet det motsatta att Luleå borde hyllas rejält för att vi varit föregångare för en hockey där spelare inte riskerar hjärnskador och så har vi också fortsatt, även om de tre nämna misstagen skett, dvs i genomsnitt ett misstag vartannat år. Jämför med vilke annan klubb som helst och inse att vi fortfarande har cred som det justaste laget att möta när det gäller den saken.
Öhhh?
Juniorsläckar-Hedman råkar avsluta AIK-juniorens karriär efter att som tredjeman blindsidehuvudtacklat honom rakt i skallen.
Taliban-Janna crosscheckar Bellemarklund i nacken efter han har gjort mål och står med ryggen vänd jublandes med armarna i skyn. Ren tur att han inte åker på en karriärsavslutande nackskada. Bellman slår sedan tänderna i ribban av kraften från crosscheckingen riktad mot den oskyddade nacken.
Christina Abbot åker på huvudtackling mot Frölunda.
Sigalet knätacklar bort Martin Lundberg.
Skallkorssar-Forsberg står för årtiondets fulaste överfall när han avslutar landslagsmannen Fernholms karriär med en hopparmbåge rakt i skallen.
Qatar är det mest ovårdade laget i SHL.
Det är ena sidan av myntet. Den andra sidan är den här osportsligeheten som hela föreningen visar upp. Man har satt det i system att förstärka och filma. Man har ett helt koppel hjärndöda spelare, även om den störste idioten Per Ledin fick sparken, Christina Abbot drog, Camilla Abbot flyttade hem till Ängelholm. Men man har totalt hjärndöde Gnomström kvar. Man hakar, irriterar, snackar, håller fast, muckar, slashar, nästan förbjudet att INTE köra med spelförstörande ifall man drar på sig Qatars fula tröja.
Som om det inte vore nog grusar man motståndarens spelargång inför match, jääävulskt grova anklagelser säger tränarn.
Publiken kastar in mynt, mordhotar journalister, mordhotar ordförande för diciplinnämnden, hatar, kastar flaskor mot Sanny Lindströms huvud efter att man torskat slutspelshockey hemma.
Och så ansiktet utåt... sportchefen... var ska man börja?
När han inte är upptagen med att skrika svinjävla REGEL och hytta med näven emot mörkhyade motståndare, då ska det överklagas, brytas mot alla överenskommelser, anmälas, fuskas, bryta mot alla former av sportsmanship, etik och moral.
Så är det.
Tidigare år, förutom att avslöja vilket hjon Bagdad Bob är, har jag haft ett fokusområde. Fokusområdet har avslöjats på mitt repotage från den första isträningen. Det har vart köpmanin, brist på egna spelare, den dundertråkiga gnethockeyn, flensis onda ledarskap...
... jag känner att jag nog hädanefter kan fokusera mindre på Bagdad Bob eftersom han sköter de här avslöjanderna själv på egen hand. Det är synd om stackarn, inte mycket till liv han har.
... nu i år blir det fokus på fadäserna. Både på och utanför isen. Ni vet, det är total mediaskugga i tio omgångar, och sen så blir det något jävla fult överfall, någon representant som beter sig som en jubelidiot. Det är därför Qatar är det minst populära laget enligt spelarna själva, det beror på dessa fadäser och brist på sportslighet inom föreningen.
MOBILT
· 
· 
Zappaholic:
nu skrev du riktat till Barbro, men hijackar tråden.
Korrekt att det är ett lågriskspel att slå långa passningar efter sargen i uppspelsfasen. Ännu mindre risk är om slår en hård "passning" i sargen så att den studsar ut i mittzon. Bulan Bob har ju tränat ett lag som hade det som huvudidé. Ta aldrig någon risk, knalla pucken i sargen och jaga efter, byt efter max 10 sekunder.
Så länge är jag med dig. Men så kommer: Ta dig en titt på hur saiks uppspel sett ut sedan de började dominera svensk hockey. Redogör gärna sen för vad du kommit fram till ;-)
Nu blir jag lite orolig Zappaholic. Jag har lite svårt med ironi på internet ibland. Är du ironisk?
Om jag skulle försöka mig på en objektiv analys, så skulle jag nog våga påstå att Skellefteå AIK (du menar väl inte Sandviken AIK bandy?) troligtvis är det lag som slår minst långa uppspel efter sargen i snitt av samtliga lag i hela SHL.
Skellefteå AIKs spel bygger mycket på fart och kreativitet. Visst slår vi precis som alla andra långa passningar längs med sargen, eller t om sarg ut och icing, men oftast när vi bevakar en ledning eller är satta under stor press.
Oftast är det vi som för spelet, och vi som har pucken under kontroll. Vi vårdar pucken. Ofta vänder vi hem när det saknas bra alternativ, och så börjar vi om. Vårt "standard" uppspel är pass back-back en eller flera gånger, samtliga 3 forwards bågar hem ända bak till förlängd mållinje och så åker vi med samlad trupp genom egen zon upp. Backen lägger ett kort pass till en forward i fart i egen zon, och forward bär pucken och vi kommer med samlad trupp genom mittzon och vår puckbärare har flera alternativ. Detta är Wallsons Sovjetiska standarduppspel.
En annan variant är att backen antingen flippar pucken in framför egen kasse till en forward som bågat ner, eller att backen skär in med pucken framför egen kasse. Mycket hög risk, men det ser snyggt ut när det lyckas. Detta är Wallsons svenskhockeyspecialare. Svenska spelare täcker alltid längs med sargen, eller ställer upp för "långt uppspel längs med sargen" som du skriver, så ytan framför eget mål är nästan alltid ledig.
Så här har vi spelat under Wallsons ledning, och Bert Robertsson har avsevärt förbättrat positionsspelet i gen zon, samt att avvägningarna i defensiven är stabilare. Under A-Fops ledning så hade vi inte lika bra uppspel, värdelöst försvarsspel, men en bättre forecheck och så en ruggig individuell skicklighet. Vårt huvudproblem har hela tiden vart att backarna ibland blir överonstruktiva och tar för stora risker. Men du får det till att vi slår långa uppspel efter sargen?!?