LL: Ja, vad menade jag då med bättre utveckling? Ja, att elitserien har fått ett allt större inslag av utomrikiska spelare råder inga tveksamheter om. Detta har varit både till gott och ont, som jag och säkert fler än mig mer anser.
Fördelarna är väl kort sagt att de gånger vi får hit bra spelare som inte i första hand breddar ligan utan faktiskt toppar densamma så är det bara att tacka för grannlåten. Här har det handlat om spelare som plockats som stjärnspelare och även uppträtt som sådana, med en riklig utdelning i poängprotokollet. Jag anser att exemplevis spelare som Juha Rihijärvi, Tom Bissett och Tomi Kallio kan nämnas på den listan. I de här fallen är det givetvis till det bättre och man vore ju dum och på gränsen till icke hockeykunnig för att inte vilja se mer av den spelartypen.
Men, ja, för det är ett men med också, såklart. Den utan tvekan större delen importer som har flugits in från snart all världens hörn har inte tillhört den nivå av spelare som jag precis har nämnt. En större del skulle jag säga har tillhört den där grå massan av spelarnamn man knappt kommer ihåg. Vem är det som kommer ihåg Denis Chervyakov, t.ex, eller Vadym Slivchenko, eller varför inte Reid Simonton? Den förste representerade VIK Hockey, den andre Färjestad och den tredje spelade för Frölunda, och detta ägde rum under säsongen 1999/00. Alla tre spelare gjorde 30 matcher eller mer för resp. klubblag, och ingen gjorde fler än tio poäng.
Detta är givetvis inte bra. Inte för svensk hockey, då dessa spelare nog vare sig du vill medge det eller inte faktiskt satte käppar i hjulen för en kanske lovande och spelvillig junior. Det är heller inte bra för ligan i allmänhet när sådana spelare får en rätt betydande mängd speltid. Ja, för att kunna fortsätta kalla den svenska hockeyligan för den bästa utanför NHL så vill man väl ha spelare som även kvalar in på den listan. Ja, även om det garanterat finns (roll)spelare i NHL som lika gärna skulle kunna esättas av svenska elitseriespelare.
Det stora felet med de svenska juniorerna, ja, den del som nu inte lyckas slå igenom riktigt på allvar, trots en talang lite utöver det vanliga stavas väl disciplin och hängivenhet. Man måste hela tiden ha ett mål och en strävan att lägga ned lite mer kraft och energi att bli snäppet bättre än sina jämnåriga kamrater. Talang är givetvis ett måste, men den är inte ett villkor i sig självt som med garanti gör så att en spelare lyckas. Det juniorerna faller på (de som nu gör det) kan alltså vara ett klent psyke. Vad som behövs där är jag inte man at svara på. Men att svenska juniorer får lära sig att allt inte komer gratis är kanske en början.
Hur knyter man ihop det här med en tydlig koppling till utlandsimporter då? Ja, hur det än är så behöver spelare få speltid för att kunna utvecklas. Givetvis ger man inte det förtroendet till vad skrot och korn som helst, bara för att i efterhnad kunna stoltsera med "meriten" att ha gett juniorer chansen. Laget åkte på dyngstryk, men nog f- stälde vi upp med två rena juniorkedjor.... nej, det funkar ju inte. Den tränaren blir inte gammal på sin post. Nu håller jag på ett av de elitserielag som till för bara ett par år sedan tillhörde de som importerade flest spelare till sin A-trupp. Det är kanske inget man går och tänker på under säsongen när, eller ska vi kanske säga om, det går bra. Men nog är det något som påtalats relavivt ofta, och då inte med positiva ordalag. Jag skulle säga att man genom att ge bort en eller flera platser till importspelare som istället hade kunnat tagits av egna juniorspelare så skjuter du dig själv i foten till stor del. Inte med pumphagel, inte alls, men nog mycket för att i vilket fall orsaka lite sveda och värk. Sveda och värk som på lite sikt kanske gör att de unga lovande spelare som kommer fram i den egna klubben inte finner mödan värt att kämpa det där lilla extra för det där A-lagskontraktet som man så hett eftersträvar.
Är det kanske det som är orsak till den "sämre attityd" som du påtalar finns hos många svenska juniorer. "Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar. Jag kommer ändå inte att få någon chans. Man plockar ändå bara in utländska (och inte alltid bättre) spelare". Hur många spelare har inte resonerat med sig själva på ungefär det viset när de ska sätta upp en målsättning för dem själva, tror du? Kom ihåg att det är ett fåtal spelare, med rätt sorts talang, som faktistk slår igenom i elitserien. De få som nu gör det har uppenbarligen sett det som mödan värt att genom idog träning och en hängivenhet lite utöver det vanliga faktiskt ta steget. Allt för många stannar nog tyvärr upp långt långt före det här steget. Många stannar kanske upp redan när man läser matchprogrammet före match, där det står att läsa om spelare som exempelvis Arnaud Briand..
· 
LL: Ja, vad menade jag då med bättre utveckling? Ja, att elitserien har fått ett allt större inslag av utomrikiska spelare råder inga tveksamheter om. Detta har varit både till gott och ont, som jag och säkert fler än mig mer anser.
Fördelarna är väl kort sagt att de gånger vi får hit bra spelare som inte i första hand breddar ligan utan faktiskt toppar densamma så är det bara att tacka för grannlåten. Här har det handlat om spelare som plockats som stjärnspelare och även uppträtt som sådana, med en riklig utdelning i poängprotokollet. Jag anser att exemplevis spelare som Juha Rihijärvi, Tom Bissett och Tomi Kallio kan nämnas på den listan. I de här fallen är det givetvis till det bättre och man vore ju dum och på gränsen till icke hockeykunnig för att inte vilja se mer av den spelartypen.
Men, ja, för det är ett men med också, såklart. Den utan tvekan större delen importer som har flugits in från snart all världens hörn har inte tillhört den nivå av spelare som jag precis har nämnt. En större del skulle jag säga har tillhört den där grå massan av spelarnamn man knappt kommer ihåg. Vem är det som kommer ihåg Denis Chervyakov, t.ex, eller Vadym Slivchenko, eller varför inte Reid Simonton? Den förste representerade VIK Hockey, den andre Färjestad och den tredje spelade för Frölunda, och detta ägde rum under säsongen 1999/00. Alla tre spelare gjorde 30 matcher eller mer för resp. klubblag, och ingen gjorde fler än tio poäng.
Detta är givetvis inte bra. Inte för svensk hockey, då dessa spelare nog vare sig du vill medge det eller inte faktiskt satte käppar i hjulen för en kanske lovande och spelvillig junior. Det är heller inte bra för ligan i allmänhet när sådana spelare får en rätt betydande mängd speltid. Ja, för att kunna fortsätta kalla den svenska hockeyligan för den bästa utanför NHL så vill man väl ha spelare som även kvalar in på den listan. Ja, även om det garanterat finns (roll)spelare i NHL som lika gärna skulle kunna esättas av svenska elitseriespelare.
Det stora felet med de svenska juniorerna, ja, den del som nu inte lyckas slå igenom riktigt på allvar, trots en talang lite utöver det vanliga stavas väl disciplin och hängivenhet. Man måste hela tiden ha ett mål och en strävan att lägga ned lite mer kraft och energi att bli snäppet bättre än sina jämnåriga kamrater. Talang är givetvis ett måste, men den är inte ett villkor i sig självt som med garanti gör så att en spelare lyckas. Det juniorerna faller på (de som nu gör det) kan alltså vara ett klent psyke. Vad som behövs där är jag inte man at svara på. Men att svenska juniorer får lära sig att allt inte komer gratis är kanske en början.
Hur knyter man ihop det här med en tydlig koppling till utlandsimporter då? Ja, hur det än är så behöver spelare få speltid för att kunna utvecklas. Givetvis ger man inte det förtroendet till vad skrot och korn som helst, bara för att i efterhnad kunna stoltsera med "meriten" att ha gett juniorer chansen. Laget åkte på dyngstryk, men nog f- stälde vi upp med två rena juniorkedjor.... nej, det funkar ju inte. Den tränaren blir inte gammal på sin post. Nu håller jag på ett av de elitserielag som till för bara ett par år sedan tillhörde de som importerade flest spelare till sin A-trupp. Det är kanske inget man går och tänker på under säsongen när, eller ska vi kanske säga om, det går bra. Men nog är det något som påtalats relavivt ofta, och då inte med positiva ordalag. Jag skulle säga att man genom att ge bort en eller flera platser till importspelare som istället hade kunnat tagits av egna juniorspelare så skjuter du dig själv i foten till stor del. Inte med pumphagel, inte alls, men nog mycket för att i vilket fall orsaka lite sveda och värk. Sveda och värk som på lite sikt kanske gör att de unga lovande spelare som kommer fram i den egna klubben inte finner mödan värt att kämpa det där lilla extra för det där A-lagskontraktet som man så hett eftersträvar.
Är det kanske det som är orsak till den "sämre attityd" som du påtalar finns hos många svenska juniorer. "Det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar. Jag kommer ändå inte att få någon chans. Man plockar ändå bara in utländska (och inte alltid bättre) spelare". Hur många spelare har inte resonerat med sig själva på ungefär det viset när de ska sätta upp en målsättning för dem själva, tror du? Kom ihåg att det är ett fåtal spelare, med rätt sorts talang, som faktistk slår igenom i elitserien. De få som nu gör det har uppenbarligen sett det som mödan värt att genom idog träning och en hängivenhet lite utöver det vanliga faktiskt ta steget. Allt för många stannar nog tyvärr upp långt långt före det här steget. Många stannar kanske upp redan när man läser matchprogrammet före match, där det står att läsa om spelare som exempelvis Arnaud Briand..