Bodde i Fagervik som liten pjuklarv, Håkan jobbade åt min granne och såg att vi grabbar på gatan lirade landhockey (som grabbar gjorde på 70-talet), självklart så gick jag och pratade med honom flera gånger eftersom han ofta var hos grannen. En dag knackade det på dörren och när jag öppnade stod han där med 2st rightklubbor med nr 22, alltså brorsan Stefans klubbor, han hade sett att jag var rightare och eftersom han var en ödmjuk och schysst så hade han fixat klubbor åt mej, vilken höjdare!.
US Property och FH: Håkan Petterssons och Finn Lundströms manglande och tacklande är också mina första minnesbilder från Timrå Isstadion. Som liten grabb upplevde man dem som större och grymmare än alla andra. Storögd stog man och fascinerades av hur det small i sargerna när de var inne och jagade livet ur motståndarna.
Jag hade tur som växte upp under den där speciella perioden på 70-talet då Timrås första storlag formades. Lokala förmågor från Sundsvall och Timrå som lyckades med konststycket att gå vidare från "ovande till stjärnor. Bland de mer självklara stjärnorna och profilerna som Strimma, Bulla och Tåget valde jag Håkan pettersson som min speciella favorit. Kanske var det hans illröda hår som gjorde att jag fastnade för honom, kombinerat med den där speciella kämpaglöden som var så stark att ingen kunde ta miste om den ute på isen. När Håkan tog tag i pucken från egna blå och började skrinna var det inget, absolut inget som kunde stoppa honom. Han var den där typen av spelare som bara genom sitt agerande kunde skapa energi i hela laget. Han var ingen elegant , ingen tekniker och hans skott var förvånansvärt löst med tanke på den kroppsvolym han bar på. Men han kunde försätta berg i sin vilja att forcera in pucken eller förse en medspelare med en avgörande passning. Han var en fantastisk tacklare och han tvekade aldrig att gå in i en fight för att ställa upp för en lagkamrat. Det är den spelare från den tiden som jag har mest minnesbilder av märkligt nog när han konkurrerar med såna lirare som Bulla och Strimma. Men det var något speciellt med Håkan Pettersson, något genuint, något äkta. En kämpe som kanske inte hade den naturliga talangen men genom ren och skär vilja blev en mycket, mycket stor hockeyspelare och som symboliserar "hjärta för laget" bättre än någon annan jag kan tänka mig. Håkan var mycket "Mr Timrå IK" på den tiden och jag är väldigt tacksam att jag fick vara med och uppleva honom på isen.
Ambroo: Första gången jag var på hockey i början på 70 talet så var han den första jag såg när vi kom in i hallen. Han såg ut som en jätte i mina ögon och det första han gjorde i matchen var att proppa en motståndare, efter det var han min favorit i TIK under många år.
En legend har gått ur tiden, och Håkan förtjänar helt klart en egen tråd och inte nåt så obetydligt som "apropå nånting...-tråden" i det här läget.
Jag själv har inte så mycket att säga om honom då jag aldrig sett honom spela, men ni som har varit med ett tag får gärna skriva ett par ord så att vi "ungtuppar" får en bild av honom som spelare.
Kolla gärna in Hamrins blogg i ämnet och länkarna han lagt upp där:
· 
· 
En dag knackade det på dörren och när jag öppnade stod han där med 2st rightklubbor med nr 22, alltså brorsan Stefans klubbor, han hade sett att jag var rightare och eftersom han var en ödmjuk och schysst så hade han fixat klubbor åt mej, vilken höjdare!.