Jag hade tur som växte upp under den där speciella perioden på 70-talet då Timrås första storlag formades. Lokala förmågor från Sundsvall och Timrå som lyckades med konststycket att gå vidare från "ovande till stjärnor. Bland de mer självklara stjärnorna och profilerna som Strimma, Bulla och Tåget valde jag Håkan pettersson som min speciella favorit. Kanske var det hans illröda hår som gjorde att jag fastnade för honom, kombinerat med den där speciella kämpaglöden som var så stark att ingen kunde ta miste om den ute på isen. När Håkan tog tag i pucken från egna blå och började skrinna var det inget, absolut inget som kunde stoppa honom. Han var den där typen av spelare som bara genom sitt agerande kunde skapa energi i hela laget. Han var ingen elegant , ingen tekniker och hans skott var förvånansvärt löst med tanke på den kroppsvolym han bar på. Men han kunde försätta berg i sin vilja att forcera in pucken eller förse en medspelare med en avgörande passning. Han var en fantastisk tacklare och han tvekade aldrig att gå in i en fight för att ställa upp för en lagkamrat. Det är den spelare från den tiden som jag har mest minnesbilder av märkligt nog när han konkurrerar med såna lirare som Bulla och Strimma. Men det var något speciellt med Håkan Pettersson, något genuint, något äkta. En kämpe som kanske inte hade den naturliga talangen men genom ren och skär vilja blev en mycket, mycket stor hockeyspelare och som symboliserar "hjärta för laget" bättre än någon annan jag kan tänka mig. Håkan var mycket "Mr Timrå IK" på den tiden och jag är väldigt tacksam att jag fick vara med och uppleva honom på isen.
· 
Lokala förmågor från Sundsvall och Timrå som lyckades med konststycket att gå vidare från "ovande till stjärnor.
Bland de mer självklara stjärnorna och profilerna som Strimma, Bulla och Tåget valde jag Håkan pettersson som min speciella favorit.
Kanske var det hans illröda hår som gjorde att jag fastnade för honom, kombinerat med den där speciella kämpaglöden som var så stark att ingen kunde ta miste om den ute på isen. När Håkan tog tag i pucken från egna blå och började skrinna var det inget, absolut inget som kunde stoppa honom.
Han var den där typen av spelare som bara genom sitt agerande kunde skapa energi i hela laget. Han var ingen elegant , ingen tekniker och hans skott var förvånansvärt löst med tanke på den kroppsvolym han bar på. Men han kunde försätta berg i sin vilja att forcera in pucken eller förse en medspelare med en avgörande passning. Han var en fantastisk tacklare och han tvekade aldrig att gå in i en fight för att ställa upp för en lagkamrat.
Det är den spelare från den tiden som jag har mest minnesbilder av märkligt nog när han konkurrerar med såna lirare som Bulla och Strimma. Men det var något speciellt med Håkan Pettersson, något genuint, något äkta. En kämpe som kanske inte hade den naturliga talangen men genom ren och skär vilja blev en mycket, mycket stor hockeyspelare och som symboliserar "hjärta för laget" bättre än någon annan jag kan tänka mig.
Håkan var mycket "Mr Timrå IK" på den tiden och jag är väldigt tacksam att jag fick vara med och uppleva honom på isen.