Timrå IK

Vi som spyr galla och viker ner oss över ett orutinerat lag som blandar toppar med bottennapp, vi kanske skulle ta och fundera lite på följande ord av av örebrobacken Tomas Skogs efter deras nu pågående härdsmälta:

"Till slut handlar det om det mentala, man börjar tvivla på sig själv och sin egen kapacitet. Ingen har blivit en sämre hockeyspelare i dag än för två månader sedan, men det har blivit otroligt mycket mentalt", säger han till lokaltidningen i Örebro.

Och här får man börja tänka själv.

Timråååååååååååååå!!!

(Och till alla 24. Ni vet vilka Ni är! Här slipas det frenetiskt på en hockeyrelaterad upplevelse vilken det snart kommer både inbjudan och mer info om.)

+ulfberth+: det tror jag också. Men sanningen är den att om flerdelen av Supportrarna ondar, vägrar gå på matcher, vräker ur sig en massa negativt om klubben så kommer den negativa spiral som ändå märks idag att borra sig allt längre ner i föreningen, den kommer få allt större fotfäste och det kommer ta mycket längre tid att få ordning på det här.. Det gagnar inte föreningen. I stället är det bättre (trots att det är jävligt svårt) att fortsätta försöka vara positiv kring föreningen och dess verksamhet. Att fortsätta knyta näven i fickan och övervinna allt skit som lämnas efter vägen. Det tar tid att bygga upp en förening som varit nere i avgrunden. Företag har förlorat pengar (en del har förlorat ansenliga summor), många Supportrar känner sig lurad av de förtäckta årsredovisningarna som tidigare styrelse lämnat efter sig och många som arbetar i föreningen känner säkert en uppgivenhet kring det prekära läget.
Men det är liksom detta tillsammans som kännetecknar urkulten i en förening. Det spelar ingen roll hur jävla kass föreningen är, man älskar den ändå. Min roll som pappa till en son som lirar i Timrå på ungdomssidan är att förmedla min kärlek, mitt budskap, till nästa generation. Det här är ett sätt att leva, det gör ont ibland, men det är kärlek.

Jag lyckas rätt bra i mina försök att få pojken att förstå. Efter varje match han går på söker han sig närmare klacken, han visar mycket hjärta i klacken (har själv varit där och sett), hans passion för laget blir större för varje dag som går. Och då går det inte så jättebra sporstligt just nu...

Med vår kärlek, kan vi också ställa krav. Krav att de som spelar och representerar föreningen skall göra det med den äran. Där föds också framgången. Nu har vi ett ungt lag som jag tror känner rätt mycket för föreningen. Bra! Vi börjar där. Sedan bygger vi en ny framgångssaga. Det går och det är just det vi ska göra.

Då blir det en del skadeskjutna kråkor på vägen. Men vem bryr sig?

Frågor på det?