Ni som bor i och runt Timrå är ett gäng veklingar som inte har en aning om hur det är att lida.
Som exilsupporter så står man inte bara med elitserietabellen som en förbannad davidstjärna på bröstet. Man saknar dessutom möjligheten till kollektivt sorgearbete. Här kan man inte gömma sig i flockar av ångestfyllda grågubbar som i sin digerdödsundergångsprofetsia likt Monty Pytongänget försöker överträffa varandra i elende.
Näää... Vi står som jävla ohuggda furor på ett gigantiskt kalhygge bland Djurgårdare, SSK:are, Leksingar, Färjestadsäckel och alla upptänkta elakingar som inte missar ett jävla tillfälle till brutalpåhopp på en hårt prövad rödvit.
Visst kan vi fly i sprit, måla över våra färger, komvertera till basket eller dra oss tillbaka till grottorna och bergen...
No way! Jag tänker inte vända några spelare eller ledare ryggen bara för att vi förlorat några matcher... Aldrig! Jag buade inte ens när Timrå IK plötsligt bara tynade bort och försvann någon gång på åttiotalet... Jag berättade historierna om Strimma, Bulla, Pekka mfl. om och om igen för mina barn. Jag läste högt ur böcker och matchprogram som hyllade Timrå IK och mina hjältar.
Varenda kväll bad jag till högre makter. Och till slut så hörde någon min bön.
Det vänder. Jag lovar. Mycket vatten kan flyta i Indalsälven... Men en dag så ska det åter vara glädje och guldkant i tillvaron.
Ibland så måste man svälta för att känna smaken av god mat.
The great one: RV har alltid varit ett löst sammansatt kompisgäng som haft ett gemensamt intresse för läktarkultur. Det finns ingen ingångsrit eller medlemskap, RV existerar bara på läktaren - därav en läktargrupp.
· 
Som exilsupporter så står man inte bara med elitserietabellen som en förbannad davidstjärna på bröstet. Man saknar dessutom möjligheten till kollektivt sorgearbete. Här kan man inte gömma sig i flockar av ångestfyllda grågubbar som i sin digerdödsundergångsprofetsia likt Monty Pytongänget försöker överträffa varandra i elende.
Näää... Vi står som jävla ohuggda furor på ett gigantiskt kalhygge bland Djurgårdare, SSK:are, Leksingar, Färjestadsäckel och alla upptänkta elakingar som inte missar ett jävla tillfälle till brutalpåhopp på en hårt prövad rödvit.
Visst kan vi fly i sprit, måla över våra färger, komvertera till basket eller dra oss tillbaka till grottorna och bergen...
No way!
Jag tänker inte vända några spelare eller ledare ryggen bara för att vi förlorat några matcher... Aldrig! Jag buade inte ens när Timrå IK plötsligt bara tynade bort och försvann någon gång på åttiotalet... Jag berättade historierna om Strimma, Bulla, Pekka mfl. om och om igen för mina barn. Jag läste högt ur böcker och matchprogram som hyllade Timrå IK och mina hjältar.
Varenda kväll bad jag till högre makter. Och till slut så hörde någon min bön.
Det vänder. Jag lovar. Mycket vatten kan flyta i Indalsälven... Men en dag så ska det åter vara glädje och guldkant i tillvaron.
Ibland så måste man svälta för att känna smaken av god mat.
Älska Timrå IK