Timrå IK

Kärleken till laget som en stor saga redan innan vi föddes. Det är en vacker tanke. Att det finns oändliga ting medan vårt kött skrumpnar, vårt blod kallnar, våra kulor blir skrynkliga päron. Laget var där före oss. Det är där efter oss. Vi bär bördan en liten bit. Vi är en del av segerdansen under en kort tid.
Vi älskas av våra föräldrar redan innan vi föds. Jag minns första gången vi blev gravida.
Det tog två minuter av oförställd glädje innan jag började fundera på hur små storlekar det finns av Timrås tröjor...
En Hockeymatch följer ett visst mönster. Förväntan har sin egen dramaturgi.
Ett lag är en kärleksarme för oss som står där med våra flaggor som böljande hav över läktaren, som drömmer om framgång med ett surr i hjärtat, som sjunger våra sånger om tillhörighet, värme, solidaritet och stolthet.
Jag drömmer om att hålla min son i handen, hasta över vägen ihop med de andra i våra tröjor, i all vår längtan. Varje match är en nystart. Varje ny match är en möjlighet att bli någon i den här tomma, kalla världen som skriker åt oss att våra drömmar är värda mindre än en fimp i en pissränna.
Det finns inget vackrare än ett älskat klubbmärke.
När Timrå spelar kan jag sitta framför teven och bara studera klubbmärket varje gång det är i bild. Jag njuter. Klubbmärket är ställföreträdande kärlek. Jag plöjer ner all min förväntan, all min tro och mitt hopp i det där märket.
Så fungerar all god konst. En bok tolkar dina känslor. En popsång el. rocksång beskriver ditt liv på tre minuter.
Ett klubbmärke får dig att känna dig stolt, kär, förälskad.
Hur kan det komma sig att man känner sig som man står i världens centrum, är utvald och unik, när man står tätt intill 5, 6 eller 7 tusen andra och allting handlar om spelarna nere på plan?
Magi.
Klubben vet inte ens om jag existerar och ändå blir jag stolt och glad när jag serTimrå märket i teve.
Visst är det fantastiskt?
Varje match har sin strategi, sin plan, sitt sätt att bli till. Ingen match är den andra lik.
Varje gång en spelare tar emot pucken och ser medspelarna röra sig har han ett visst antal givna alternativ. Vi som tittar har några till eftersom vi sitter med alla facit, har översyn.
Vi älskar med hjärtat eller själen. Det är viktigt att komma ihåg det när snacket går om att ”sälja” klubben vi älskar, sälja iväg alla spelare o hall . För även om det krävs pengar för att vinna titlar är allt utan värde om vi inte har möjlighet att känna äkta glädje över dem.
Styckar vi upp hjärtat och säljer det i lösvikt spelar det ingen roll hur många titlar vi vinner efteråt. Vi kan ändå inte känna något.
Hellre själen intakt och ut mot VF i kvarten än vinna SM men inte ha hjärtat kvar.
Jag vet hur mitt hjärta låter. Jag vet vilka sånger det sjunger. Jag känner dess vitröda varma vind. Var någonstans jag står el. sitter på en hockeymatch påverkar mig inte.
Jag har mitt hjärta där.
Lidandet är en vacker konstform som Timrå har utvecklat till sitt eget.
Men också bedräglig. Den kan vara svår att ta sig ur, kan börja leva sitt eget liv.

Lidandet har frätande syra som blod, är som en Alien med väsande käftar och spindelkrälande gång. Men den vaggar dig till sömns. Den sjunger din barndoms sånger. Den är förrädisk på det viset att den känns behaglig medan den tar livet av dig. I alla fall för somliga av oss. Vi med en självdestruktiv gen.
Vi som hämtar ”styrka” ur nederlaget.

Vi som gråter med ansiktet i händerna. Vi som alltid är sist kvar på arenan, när alla gått hem, när flaskor, flaggor och matchprogram är mat för hungriga sopcontainrar, leder oss lidandet hem genom natten. Det är en farlig väninna. Ändå följer vi lidandet hem, sover över o värker sig igenom den svarta natten. Varför?
Därför att lidandet är bättre än ingenting, är bättre än likgiltighet.

Smärtan över förlusten är ändå något.

Vi är trots allt en del som klär våra ögon i kärlekens färg, allt för att slippa se grått på världen.
Vi är Timråiter o vi kommer för all framtid vara Timråiter.
Jag hoppas klubben, ledningen o spelarna inser det också.
Hjärtat Timrå IK.
Glöm inte Hjärtat!

Redigerad kommentar