Kärleken till laget som en stor saga redan innan vi föddes. Det är en vacker tanke. Att det finns oändliga ting medan vårt kött skrumpnar, vårt blod kallnar, våra kulor blir skrynkliga päron. Laget var där före oss. Det är där efter oss. Vi bär bördan en liten bit. Vi är en del av segerdansen under en kort tid. Vi älskas av våra föräldrar redan innan vi föds. Jag minns första gången vi blev gravida. Det tog två minuter av oförställd glädje innan jag började fundera på hur små storlekar det finns av Timrås tröjor... En Hockeymatch följer ett visst mönster. Förväntan har sin egen dramaturgi. Ett lag är en kärleksarme för oss som står där med våra flaggor som böljande hav över läktaren, som drömmer om framgång med ett surr i hjärtat, som sjunger våra sånger om tillhörighet, värme, solidaritet och stolthet. Jag drömmer om att hålla min son i handen, hasta över vägen ihop med de andra i våra tröjor, i all vår längtan. Varje match är en nystart. Varje ny match är en möjlighet att bli någon i den här tomma, kalla världen som skriker åt oss att våra drömmar är värda mindre än en fimp i en pissränna. Det finns inget vackrare än ett älskat klubbmärke. När Timrå spelar kan jag sitta framför teven och bara studera klubbmärket varje gång det är i bild. Jag njuter. Klubbmärket är ställföreträdande kärlek. Jag plöjer ner all min förväntan, all min tro och mitt hopp i det där märket. Så fungerar all god konst. En bok tolkar dina känslor. En popsång el. rocksång beskriver ditt liv på tre minuter. Ett klubbmärke får dig att känna dig stolt, kär, förälskad. Hur kan det komma sig att man känner sig som man står i världens centrum, är utvald och unik, när man står tätt intill 5, 6 eller 7 tusen andra och allting handlar om spelarna nere på plan? Magi. Klubben vet inte ens om jag existerar och ändå blir jag stolt och glad när jag serTimrå märket i teve. Visst är det fantastiskt? Varje match har sin strategi, sin plan, sitt sätt att bli till. Ingen match är den andra lik. Varje gång en spelare tar emot pucken och ser medspelarna röra sig har han ett visst antal givna alternativ. Vi som tittar har några till eftersom vi sitter med alla facit, har översyn. Vi älskar med hjärtat eller själen. Det är viktigt att komma ihåg det när snacket går om att ”sälja” klubben vi älskar, sälja iväg alla spelare o hall . För även om det krävs pengar för att vinna titlar är allt utan värde om vi inte har möjlighet att känna äkta glädje över dem. Styckar vi upp hjärtat och säljer det i lösvikt spelar det ingen roll hur många titlar vi vinner efteråt. Vi kan ändå inte känna något. Hellre själen intakt och ut mot VF i kvarten än vinna SM men inte ha hjärtat kvar. Jag vet hur mitt hjärta låter. Jag vet vilka sånger det sjunger. Jag känner dess vitröda varma vind. Var någonstans jag står el. sitter på en hockeymatch påverkar mig inte. Jag har mitt hjärta där. Lidandet är en vacker konstform som Timrå har utvecklat till sitt eget. Men också bedräglig. Den kan vara svår att ta sig ur, kan börja leva sitt eget liv.
Lidandet har frätande syra som blod, är som en Alien med väsande käftar och spindelkrälande gång. Men den vaggar dig till sömns. Den sjunger din barndoms sånger. Den är förrädisk på det viset att den känns behaglig medan den tar livet av dig. I alla fall för somliga av oss. Vi med en självdestruktiv gen. Vi som hämtar ”styrka” ur nederlaget.
Vi som gråter med ansiktet i händerna. Vi som alltid är sist kvar på arenan, när alla gått hem, när flaskor, flaggor och matchprogram är mat för hungriga sopcontainrar, leder oss lidandet hem genom natten. Det är en farlig väninna. Ändå följer vi lidandet hem, sover över o värker sig igenom den svarta natten. Varför? Därför att lidandet är bättre än ingenting, är bättre än likgiltighet.
Smärtan över förlusten är ändå något.
Vi är trots allt en del som klär våra ögon i kärlekens färg, allt för att slippa se grått på världen. Vi är Timråiter o vi kommer för all framtid vara Timråiter. Jag hoppas klubben, ledningen o spelarna inser det också. Hjärtat Timrå IK. Glöm inte Hjärtat!
Hahl Bundy: Ärligt talat tycker jag att den är enormt bra, och konstigt nog kan jag känna igen mig i en hel del även om klubbfärgerna är lite annorlunda.
Hahl Bundy: Jaha, nu har det startats ANTALET trådar med ganska lika innebörd på bara nån dag...
Kan ju säga som jag alltid uppfattar det här med "kris"
ALLA och med det menar jag ALLA här inne uppfattar inte lagets styrka och potential förens långt in på säsongen. Om vi går till slutspel. Spelar ingen roll med hur liten marginal som vi går vidare med, men om vi gör det kommer ingen komma ihåg alla de svackor eller hur dåligt vi egentligen spelade. Precis som Modo visade för något år sedan går det inte att igenom försäsongsmatcher ta ut något i förskott och jag förstår att många här inne sett vårat lag som ett topp fem lag eller i alla fall ett topp 8 lag. Ingen här inne verkar ha några direkt expert kunskaper utan det som kommer ut från allas munnar är mest "Avgå" eller att spelare"håller för dålig klass" Det här är sådant som vi alla bör ha sett i tidigare skede, men den som sett det framför allt är ju Linkan och som laget är nu så tycker jag inte han har tänkt långsiktigt.
Delvis så är ju ett problem att det är våra 91or som bär laget! Om inte Linkan vetat om innan säsongen att våra bästa spelare är våra 91or så har han misslyckats totalt. Det är nog BARA jag som inte var nöjd med truppen innan säsongen, många lag värvade flertalet spelare mer än Timrå , TROTS att dessa lag inte skulle förlora spelare till JVM och när man dessutom har en slags Skade tradition i Timrå så var de för svagt lag vi ställde upp med redan i början av säsongen, och största problemet är att vi saknar Svenska spelare i bra elitserieklass, en typisk sådan spelare är Gabriel Karlsson, och han har ju varit en av de mer hyllade spelarna.
Laget är byggt på vad man kan kalla svenska junisar och utländska spelare med meriter som i vanlig ordning inte presterar.
Jag kan skriva länge om detta och om alla enskilda individer som inte presterar men i grunden så är anledningen till att det gått trögt för oss den här säsongen att lagbygget helt enkelt är för tunt och för dåligt, man har prioriterat fel och scoutingen måste varit dålig med tanke på spelare som Corso och Karlsson.
Challe har enligt mig inte gjort fel, såvida han inte var den som sa " laget är okej nu och vi behöver inte värva fler spelare" i början av säsongen, vilket han mycket väl kan ha gjort, och då är även han en av anledningarna till att vi inte ligger på slutspelsplats.
Flera pratar om Brynäs, att de inte har något bra lag, jämför oss med dom och ta den här texten som en tanke, jag tror största skillnaden är att dom har ett LAG de har inte vi som det verkar, vi är ett gäng individuella stjärnor som är mätt på hockey blandat med några riktigt bra yngre spelare som inte har förmågan att bära ett helt lag själva, än så länge.
Vad som händer om Erixon Lander och Pääjärvi lämnar oss i sommar, de vill jag inte äns tänka på...
Mackelito: Vad som händer om Erixon Lander och Pääjärvi, Lämnar oss i sommar, så finns ett kinesikt ordsprå. "Om du tror du är oersättlig, stoppa handen i ån och ta upp den igen, blir det ett hål i vattnet är du oersättlig".
Harryhaffa: Vi vann mot Modo när de oersättliga inte var med, vi har förlorat mot dem med de oersättliga med, det tycker jag är konstigt. Endera är man oersättlig eller också inte.
Harryhaffa: Sant, om man kikar på den enskilde spelaren, men om man som Timrå tappar minst en tongivande femma efter varje säsong så borde ju vilken som helst kunna räkna ut att det inte håller i längden.
Per HApps: Timrå har svårt att bygga lag med kontinuitet av olika anledningar däribland ekonomin. Varför var inte Timrå med på Somervouri, Granak, Warg, m fl innan säsongen? Här snackar vi om redan etablerade elitseriespelare som valde lag i samma ekonomiska klass typ... Jag menar lättscoutade spelare från ES mäste vara bätttre än okända kort utifrån.
Timrå spelar idag en omodern hockey och saknar special teams åtminstone i PP. Vi har gått från att vara skridskostarka till stillastående styrspel a la Lasse Falk och vad beror det på? Spelidé, kondition, spelarkvaliteten, tränare...
Vi ligger långt ned i tabellen, i statistiken över PP & BP och vi är inne i omg 35 elr nåt.. Mindre publik beror inte bara på lågkonjunkturen...
Jag är rädd för att det som krävs för att klara detta är en kvalitetshöjning på spelarsidan. Men finns inga pengar så får vi nog hoppas att laget och tränarna lyfter sig markant de sista 20 matcherna.
Det måste till en förändring i organisationen snarast. Tar vi lag som luleå, Brynäs och SAIK så insåg dom tidigt att utgifter för spelare inte skulle skäras ned i samma omfattning som Timrå gjort dels beroende på att de har en fungerande juniorverksamhet som fungerar bätrre än Timrås. Det är bara att titta på sluttabellen i J-20.
Jag är orolig över Timrå IK:s framtid hoppas dom bevisar att jag har fel
sarg ut: Håller med dig där, och mitt inlägg har samma grundtanke, vi har värvat fel spelare kortfattat, eller misslyckats med att värva rätt om det kanske är mer korrekt.
Harryhaffa: Mycket Lustigt, men vid närmre eftertanke, så kanske det inte är lika lustigt i höst då vi står där utan dessa tre herrar och istället en ny Mattias Karlsson typ och två Jesper Samuelsson till. Mardröm...
sarg ut: Ja det är sant, delar oron över föreningen i stort....Juniorsatsningen är inte värd namnet! Bagarn skulle fått det kontrakt man ville ge Sanny. Självklart skulle Sund haft kontrakt. Ja Warg o Månsson skulle definitivt vara en bra investering oxå!
Hur ligger föreningen med T-j, och Linkan i spetsen till inför nästa säsong? Den här är jobbig, nästa blir ännu värre om man inte inser allvaret.
Tyvärr är det många i föreningen/Laget som måste bytas ut, det är allsvensk klass på det mesta.
Pär: Det ryktas om att Axie fick 30% lägre lön i år och att Sundh inte ville gå ned så mycket.. Sen kan man ju undra om Sanny spelat här om tränaren varit en annan...
Visst vi har tappat bra spelare och vissa här tyckte det var bra att Tenkrat försvann för att han inte gjorde så mycket poäng kontra den lön han hade och det kan jag hålla med om men hans intensiva skridskoåkning skapade oreda i motståndarnas zon och den farten har man ju inte sett speciellt mycket av i årets Timrå IK.
Nä nu håller man tummarna för en skräll i chokladasken ikväll....
Mackelito: diffe: Antagligen menar han att matchen "Streamas" alltså via webben, om du vill läsa mer om Streaming kan du söka på Wikipedia.
Är du dum eller vill du vara rolig? Klart jag vet vad streama innebär. Jag ville ha ett svar om hur jag skulle kunna se matchen utan att den STREAMAS vi canal plus eller om jag kunde fixa med ip nummer så jag lurar canal plus.
The great one: RV har alltid varit ett löst sammansatt kompisgäng som haft ett gemensamt intresse för läktarkultur. Det finns ingen ingångsrit eller medlemskap, RV existerar bara på läktaren - därav en läktargrupp.
· 
· 
Vi älskas av våra föräldrar redan innan vi föds. Jag minns första gången vi blev gravida.
Det tog två minuter av oförställd glädje innan jag började fundera på hur små storlekar det finns av Timrås tröjor...
En Hockeymatch följer ett visst mönster. Förväntan har sin egen dramaturgi.
Ett lag är en kärleksarme för oss som står där med våra flaggor som böljande hav över läktaren, som drömmer om framgång med ett surr i hjärtat, som sjunger våra sånger om tillhörighet, värme, solidaritet och stolthet.
Jag drömmer om att hålla min son i handen, hasta över vägen ihop med de andra i våra tröjor, i all vår längtan. Varje match är en nystart. Varje ny match är en möjlighet att bli någon i den här tomma, kalla världen som skriker åt oss att våra drömmar är värda mindre än en fimp i en pissränna.
Det finns inget vackrare än ett älskat klubbmärke.
När Timrå spelar kan jag sitta framför teven och bara studera klubbmärket varje gång det är i bild. Jag njuter. Klubbmärket är ställföreträdande kärlek. Jag plöjer ner all min förväntan, all min tro och mitt hopp i det där märket.
Så fungerar all god konst. En bok tolkar dina känslor. En popsång el. rocksång beskriver ditt liv på tre minuter.
Ett klubbmärke får dig att känna dig stolt, kär, förälskad.
Hur kan det komma sig att man känner sig som man står i världens centrum, är utvald och unik, när man står tätt intill 5, 6 eller 7 tusen andra och allting handlar om spelarna nere på plan?
Magi.
Klubben vet inte ens om jag existerar och ändå blir jag stolt och glad när jag serTimrå märket i teve.
Visst är det fantastiskt?
Varje match har sin strategi, sin plan, sitt sätt att bli till. Ingen match är den andra lik.
Varje gång en spelare tar emot pucken och ser medspelarna röra sig har han ett visst antal givna alternativ. Vi som tittar har några till eftersom vi sitter med alla facit, har översyn.
Vi älskar med hjärtat eller själen. Det är viktigt att komma ihåg det när snacket går om att ”sälja” klubben vi älskar, sälja iväg alla spelare o hall . För även om det krävs pengar för att vinna titlar är allt utan värde om vi inte har möjlighet att känna äkta glädje över dem.
Styckar vi upp hjärtat och säljer det i lösvikt spelar det ingen roll hur många titlar vi vinner efteråt. Vi kan ändå inte känna något.
Hellre själen intakt och ut mot VF i kvarten än vinna SM men inte ha hjärtat kvar.
Jag vet hur mitt hjärta låter. Jag vet vilka sånger det sjunger. Jag känner dess vitröda varma vind. Var någonstans jag står el. sitter på en hockeymatch påverkar mig inte.
Jag har mitt hjärta där.
Lidandet är en vacker konstform som Timrå har utvecklat till sitt eget.
Men också bedräglig. Den kan vara svår att ta sig ur, kan börja leva sitt eget liv.
Lidandet har frätande syra som blod, är som en Alien med väsande käftar och spindelkrälande gång. Men den vaggar dig till sömns. Den sjunger din barndoms sånger. Den är förrädisk på det viset att den känns behaglig medan den tar livet av dig. I alla fall för somliga av oss. Vi med en självdestruktiv gen.
Vi som hämtar ”styrka” ur nederlaget.
Vi som gråter med ansiktet i händerna. Vi som alltid är sist kvar på arenan, när alla gått hem, när flaskor, flaggor och matchprogram är mat för hungriga sopcontainrar, leder oss lidandet hem genom natten. Det är en farlig väninna. Ändå följer vi lidandet hem, sover över o värker sig igenom den svarta natten. Varför?
Därför att lidandet är bättre än ingenting, är bättre än likgiltighet.
Smärtan över förlusten är ändå något.
Vi är trots allt en del som klär våra ögon i kärlekens färg, allt för att slippa se grått på världen.
Vi är Timråiter o vi kommer för all framtid vara Timråiter.
Jag hoppas klubben, ledningen o spelarna inser det också.
Hjärtat Timrå IK.
Glöm inte Hjärtat!
Redigerad kommentar