Farhågorna från kvartsfinal 1 håller i sig. Timrå håller på att skänka bort en kvartsfinalserie. Det vi ser nu är inte en hockeyfest där de som vågar vinner, utan ett chickenrace med Timrå krypkörandes på ettan. Det är sannerligen ingen vacker syn.
Kenta fokuserar efter-match-snacket på 2-1 målet. Visst, utan ett sådant hade dom inte vunnit, men: jag blir rent förbannad av det. Oerhört provocerande. Taktiken är alltså inget misstag. Här handlar det om att säkra, säkra, säkra. Avvakta. Håll ihop laget. Gå inte bort er i kontringar, bla bla. Finns säkert en massa snygga termer för det, men här är min: fjollhockey.
Älskar Timrå, Kenta och alla berörda, men: kärleken smärtar. Jag har aldrig sett ett ängsligare och ett så uppenbart felstyrt timrålag någonsin. Jag känner ingen stolthet över huvud taget över det jag tvingas bevittna. Rädslan att förlora/göra misstag är inte bara större än önskan att vinna, den genomsyrar allt.
Trots allt, två livlinor kvar. Hoppet om att Kenta ska erkänna sitt misstag och släppa försiktighetens bojor är dock minimalt. Därför är jag inställd på att kommande matcher blir en svanesång över en spilld säsong. Och faktum är: fortsätter fegspelet så vill jag inte ha någon semi. Lite jävla stolthet måste finnas. Utan rockn'roll stannar Timrå.
Erre92: Jag kan se stor skillnad på Dahlén i år. Hemjobbet är 200% bättre bla. Tacklingar i varje byte. Lugna ner er nu! Vi har mött 2 förväntade topplag. Många i boken är som jordgetingar på tramadol just nu.
· 
Det är sannerligen ingen vacker syn.
Kenta fokuserar efter-match-snacket på 2-1 målet. Visst, utan ett sådant hade dom inte vunnit, men: jag blir rent förbannad av det. Oerhört provocerande. Taktiken är alltså inget misstag. Här handlar det om att säkra, säkra, säkra. Avvakta. Håll ihop laget. Gå inte bort er i kontringar, bla bla. Finns säkert en massa snygga termer för det, men här är min: fjollhockey.
Älskar Timrå, Kenta och alla berörda, men: kärleken smärtar. Jag har aldrig sett ett ängsligare och ett så uppenbart felstyrt timrålag någonsin. Jag känner ingen stolthet över huvud taget över det jag tvingas bevittna. Rädslan att förlora/göra misstag är inte bara större än önskan att vinna, den genomsyrar allt.
Trots allt, två livlinor kvar. Hoppet om att Kenta ska erkänna sitt misstag och släppa försiktighetens bojor är dock minimalt. Därför är jag inställd på att kommande matcher blir en svanesång över en spilld säsong.
Och faktum är: fortsätter fegspelet så vill jag inte ha någon semi. Lite jävla stolthet måste finnas. Utan rockn'roll stannar Timrå.