Fläskfilè har högre status än kotletter. Jag tycker debatten blir lite norrlansguldtypig eller kanske prestigeinriktad... Visst tusan kan väl surströmmingsfilé ha en given plats för alla i fiskpinnegenerationen som inte lärt sig rensa fisk? Därimot så kan jag lida lite med alla som jobbar i salteriet för att förpacka alla dessa 700 ton surströmming som vi svenskar trycker i oss årligen. Det måste vara lite som att få frikort på bordellen.
Jag har svårt att hitta någon mer mytomspunnen mat. Rysk kaviar blir lite som sockerdricka i sammanhanget. Sniglar nästan folkligt. Visst är surströmming något som vi utflyttade sörlänningar fortfarande kan bräcka av våra mer infödda fjollträskgrannar med... Visst är man lite stolt när man bär hem en back Oskars, en burk Norrlands Guld och krydar hela anrättningen med att trotsigt bära den slitna TIK-tröjan man köpte på webshoppen, när den ännu fungerade som ett tyrolertillverkat gökur. Det blir "lixom" rätt på någe vis. Visst stiger aktingen för den märklige "norrlänningen" i kvarteret när doften lägger sig som en sulfit light över villaträdgårdarna i fjollträskland...
Här funkar inte GIF-Sundsvall lika bra som Timrå IK. Här visar hockeyns urkraft och småkyliga karaktär en mer påtaglig styrka.
Inte är det någon som bryr sig om folk springer omkring i AIK och Djurgårdströjor på semestern? Sätt på dig en röd TIK-dito och du kan inte stanna för att tanka bilen på vilken smålandsmack som helst utan att få en kommentar. En TIK-tröja har alltså mer uppmärksamhetsvärde än vilken Hugo Bosskostym som helst.
Timrå IK, Oskars surströmming och Norrlands Guld förenar en oslagbar styrka av nostalgi och ståndaktig trots. Vi viker oss aldrig.
Jag avslutar med lite uppfångat från en av de minst visade reklamfilmerna för Norrlands Guld: -Nog förstod jag att den nye frisören var från Stockholm när han bad mig ta av mig kepsen.
· 
norrlansguldtypig eller kanske prestigeinriktad... Visst tusan kan väl
surströmmingsfilé ha en given plats för alla i fiskpinnegenerationen
som inte lärt sig rensa fisk? Därimot så kan jag lida lite med alla
som jobbar i salteriet för att förpacka alla dessa 700 ton
surströmming som vi svenskar trycker i oss årligen. Det måste vara
lite som att få frikort på bordellen.
Jag har svårt att hitta någon mer mytomspunnen mat. Rysk kaviar
blir lite som sockerdricka i sammanhanget. Sniglar nästan folkligt.
Visst är surströmming något som vi utflyttade sörlänningar
fortfarande kan bräcka av våra mer infödda fjollträskgrannar med...
Visst är man lite stolt när man bär hem en back Oskars, en burk
Norrlands Guld och krydar hela anrättningen med att trotsigt bära
den slitna TIK-tröjan man köpte på webshoppen, när den ännu
fungerade som ett tyrolertillverkat gökur. Det blir "lixom" rätt på
någe vis.
Visst stiger aktingen för den märklige "norrlänningen" i kvarteret
när doften lägger sig som en sulfit light över villaträdgårdarna i
fjollträskland...
Här funkar inte GIF-Sundsvall lika bra som Timrå IK. Här visar
hockeyns urkraft och småkyliga karaktär en mer påtaglig styrka.
Inte är det någon som bryr sig om folk springer omkring i AIK och
Djurgårdströjor på semestern? Sätt på dig en röd TIK-dito och du
kan inte stanna för att tanka bilen på vilken smålandsmack som
helst utan att få en kommentar. En TIK-tröja har alltså mer
uppmärksamhetsvärde än vilken Hugo Bosskostym som helst.
Timrå IK, Oskars surströmming och Norrlands Guld förenar en
oslagbar styrka av nostalgi och ståndaktig trots. Vi viker oss aldrig.
Jag avslutar med lite uppfångat från en av de minst visade
reklamfilmerna för Norrlands Guld:
-Nog förstod jag att den nye frisören var från Stockholm när han
bad mig ta av mig kepsen.
Helig vare surströmmingspremiären.