Mysigt. Fräsch hemsida, och förhoppningsvis en fräsch premiär. Blev väl lite småorolig när jag beskådade (den ack så ljuvliga) utskåpningen i måndags. Hv blir sannerligen en nöt att knäcka. Knappast en nackdel för dom med en match i benen heller. Så nog fan blir det tufft i afton.
Annars känns det, i vanlig ordning, enbart positivt inför första nedsläpp. Alla frågetecken kvarstår, men...damn it. Jag börjar fästa mig vid dom, ett efter ett. För, handen på timråhjärtat vänner: inte fan var fjolårssäsongen (slutspelet undantaget) så jävla festlig egentligen? Trots 'det bästa timrålaget sedan...bla bla...' så blev det mest en enda lång västgötaklimax av alltihop. Antalet matcher där man faktiskt spelade så som man rimligen borde ha gjort var löjligt få. Visst, skadehelvete och allt det där, men...nä. Det var väldigt lite tjosan-hejsan under fjolåret.
I år vill jag ha lite larger-than-life-hockey igen. Nerverna utanpå och feber på isen. Inga säkerhetsbälten. Spelare som inser att dom inte har en enda millimeter is till skänks när pucken släpps. Som kämpar till sista blodsdroppen alldeles oavsett hur många äckelpuckar som stänks in i de egna kryllorna.
Jag vill ha passion igen. För mig spelar det ingen roll om laget hamnar trea eller åtta (klart det gör, lögn-Birger) så länge man känner dom där vibbarna. De som får en att se fram emot en match med lika delar förväntan som oro. Där man kan bevittna en förlust och bli förbannad å spelarnas vägnar, istället för på spelarna själva. Och, jag vill ha det Hollywoodskt. Jag vill ha en knackig inledning, spelare som tydligt söker sina roller men som lika tydligt inte har en avsikt i helvetet att vika ner sig. Som sakta men säkert börjar få ordning på grejerna, växa och vara Djävulen själv när grundserie övergår i slutspel.
Säsongsstart. Ah. Min familj och mina vänner fruktar det, med mitt psykiska välbefinnande i åtanke. Men: få saker i livet går upp mot detta. Liv eller död, vänner. Liv eller död.
· 
Blev väl lite småorolig när jag beskådade (den ack så ljuvliga) utskåpningen i måndags. Hv blir sannerligen en nöt att knäcka. Knappast en nackdel för dom med en match i benen heller. Så nog fan blir det tufft i afton.
Annars känns det, i vanlig ordning, enbart positivt inför första nedsläpp. Alla frågetecken kvarstår, men...damn it. Jag börjar fästa mig vid dom, ett efter ett. För, handen på timråhjärtat vänner: inte fan var fjolårssäsongen (slutspelet undantaget) så jävla festlig egentligen? Trots 'det bästa timrålaget sedan...bla bla...' så blev det mest en enda lång västgötaklimax av alltihop. Antalet matcher där man faktiskt spelade så som man rimligen borde ha gjort var löjligt få. Visst, skadehelvete och allt det där, men...nä. Det var väldigt lite tjosan-hejsan under fjolåret.
I år vill jag ha lite larger-than-life-hockey igen. Nerverna utanpå och feber på isen. Inga säkerhetsbälten. Spelare som inser att dom inte har en enda millimeter is till skänks när pucken släpps. Som kämpar till sista blodsdroppen alldeles oavsett hur många äckelpuckar som stänks in i de egna kryllorna.
Jag vill ha passion igen. För mig spelar det ingen roll om laget hamnar trea eller åtta (klart det gör, lögn-Birger) så länge man känner dom där vibbarna. De som får en att se fram emot en match med lika delar förväntan som oro. Där man kan bevittna en förlust och bli förbannad å spelarnas vägnar, istället för på spelarna själva.
Och, jag vill ha det Hollywoodskt. Jag vill ha en knackig inledning, spelare som tydligt söker sina roller men som lika tydligt inte har en avsikt i helvetet att vika ner sig. Som sakta men säkert börjar få ordning på grejerna, växa och vara Djävulen själv när grundserie övergår i slutspel.
Säsongsstart. Ah. Min familj och mina vänner fruktar det, med mitt psykiska välbefinnande i åtanke. Men: få saker i livet går upp mot detta. Liv eller död, vänner. Liv eller död.