DJ Hemp: Om din "kritik" innefattar mig så vill jag bara belysa och understryka några viktiga faktorer. Jag håller med om att det är in i h-e mycket matcher i elitserien! Alldeles på tok för många egentligen. Men som den passionerade hockeyälskare jag är så finner jag ändå det intressant att vara med från start och har inga problem med att odla ett engagemang kring det hela. Däremot kan givetvis mina reaktioner och betraktelser kring en förlust eller prestation skilja sig markant åt, beroende på i vilket skede vi befinner oss, tabellmässigt, poängmässigt och tidsmässigt. Dock har jag förståelse för ditt tänk och resonemang kring det hela då du är sprungen ur en annan tid och tillhör fotbollsakademikerna som kanske har svårt att finna en liknöjdhet kring en serielunksmatch i september som är van att matcherna är på liv och död och där det alltid dras en massa jävla streck kors och tvärs efter i kort sagt varenda jäkla match. Inom fotbollen har man fattat vinken och insett att det är sporten som skall segra inte intäkterna. Man skiter i att överkonsumera precis tamefan allting och exponerar prylarna blygsamt men förnuftigt och lyckas ändå blåsa liv i intresset kring det hela tack vare kampmomentet och strecken. Sedan kan ju vem som helst lattja med en trasa med en varierad framgång förvisso varvid hockeyn ligger i lä då det krävs så mycket material för att utöva intresset. Fotboll spelas ju världen över. Bara en boll och koner och sedan kan vem som helst vara med!
Personligen skulle jag inte ha någonting emot fler streck, färre matcher och mer utslagsgivande moment inom hockeyn. Men dessvärre tycks den tiden vara över och förbi i en tid där allting skall globaliseras i ett marknadsmässigt perspektiv. Det är bara dollar i huvudena på klubbdirektörerna nuförtiden. Allting annat är fullständigt irrelevant och ovidkommande känns det som! Storhetsvansinnet breder ut sig på alla dess fronter! Barriärer bryts i en ohejdad ström och sväller i omfång.
Så vi får nog bara gilla läget liksom. Eller rättare sagt jag, huruvida du din bakåtsträvande hund ställer dig in och accepterar faktumet är ett ännu oskrivet blad i dina självbiografiska memoarer.
Men låt oss vara överens om att kritiken i mångt och mycket är befogad. Du kan inte skriva under på att det sett överjävligt stabilt ut i säsongsupptakten även om poängen bärgats. Inledningarna har varit smått erotiska. Men det har likt förbannat blivit pannkaka och ärtsoppa av det hela i slutändan. Vi stänger inte butiken! Vi håller nattöppet och tillåter de andra lagen att knapra in i en oroväckande takt. Brister är till för att synas i sömmarna och rättas till. Det skall upp på dagordningen och belysas i offentlighetens ljus.
Och det såg bitvis jävligt virrigt ut förra säsongen också. Det är ett Timråsyndrom att inte dra igen blixtlåset ordentligt, utan man lämnar det på glänt! Det är vedertaget och vida känt. Således inget nytt under stjärnhimlen broder!
Jag kommer alltid ryta ifrån och säga mitt hjärtas mening när andans lust faller på och anser att det känns angeläget. Men panik? Icke, sa Lars-Roland!
Och kom ihåg, klokhet och dårskap bör egentligen aldrig sammanblandas men det sker alltför frekvent ändå!
Min så kallade kritik riktar sig bara rätt ut i vår egen regions alltmer hockeyfierade ställningstagande. Jag är besviken på att publiken - och att fotbollssnacket i stan - lyser med sin frånvaro när denna sport trots allt är den överlägset största lagsporten i vår värld. I dessa sammanhang är faktiskt hockeyn en marginalsport, där endast de vita i-länderna i norr deltar i spelet kring VM-bucklan. Därmed borde det vara en så mycket jävla större grej i Sundsvall att Giffarna agerar bottenlag i landets högsta fotbollsserie än att Timrå åter etablerat sig som mittenlag i landets hockeyliga, där numera amerikanska regler alltmer tagit över...
Men jag gillar till vissa delar läget. Jag vill ha kvar mitt isfavoritlag Timrå IK i högsta serien. Helst i topp! Så därför förespråkar jag idén om att vi ska spela våra hemmamatcher i en arena i Sundsvall, där huvuddelen av våra fans återfinns. Det är SM-guld jag vill ha och ett sånt kommer Giffarna aldrig att kunna vinna, då konkurrensen söderifrån inom fotbollen är övermäktig. Det är inom hockeyn vi har chansen, men då måste TIK göra allting rätt!
· 
· 
DJ Hemp: Om din "kritik" innefattar mig så vill jag bara belysa och understryka några viktiga faktorer. Jag håller med om att det är in i h-e mycket matcher i elitserien! Alldeles på tok för många egentligen. Men som den passionerade hockeyälskare jag är så finner jag ändå det intressant att vara med från start och har inga problem med att odla ett engagemang kring det hela. Däremot kan givetvis mina reaktioner och betraktelser kring en förlust eller prestation skilja sig markant åt, beroende på i vilket skede vi befinner oss, tabellmässigt, poängmässigt och tidsmässigt. Dock har jag förståelse för ditt tänk och resonemang kring det hela då du är sprungen ur en annan tid och tillhör fotbollsakademikerna som kanske har svårt att finna en liknöjdhet kring en serielunksmatch i september som är van att matcherna är på liv och död och där det alltid dras en massa jävla streck kors och tvärs efter i kort sagt varenda jäkla match. Inom fotbollen har man fattat vinken och insett att det är sporten som skall segra inte intäkterna. Man skiter i att överkonsumera precis tamefan allting och exponerar prylarna blygsamt men förnuftigt och lyckas ändå blåsa liv i intresset kring det hela tack vare kampmomentet och strecken. Sedan kan ju vem som helst lattja med en trasa med en varierad framgång förvisso varvid hockeyn ligger i lä då det krävs så mycket material för att utöva intresset. Fotboll spelas ju världen över. Bara en boll och koner och sedan kan vem som helst vara med!
Personligen skulle jag inte ha någonting emot fler streck, färre matcher och mer utslagsgivande moment inom hockeyn. Men dessvärre tycks den tiden vara över och förbi i en tid där allting skall globaliseras i ett marknadsmässigt perspektiv. Det är bara dollar i huvudena på klubbdirektörerna nuförtiden. Allting annat är fullständigt irrelevant och ovidkommande känns det som! Storhetsvansinnet breder ut sig på alla dess fronter! Barriärer bryts i en ohejdad ström och sväller i omfång.
Så vi får nog bara gilla läget liksom. Eller rättare sagt jag, huruvida du din bakåtsträvande hund ställer dig in och accepterar faktumet är ett ännu oskrivet blad i dina självbiografiska memoarer.
Men låt oss vara överens om att kritiken i mångt och mycket är befogad. Du kan inte skriva under på att det sett överjävligt stabilt ut i säsongsupptakten även om poängen bärgats. Inledningarna har varit smått erotiska. Men det har likt förbannat blivit pannkaka och ärtsoppa av det hela i slutändan. Vi stänger inte butiken! Vi håller nattöppet och tillåter de andra lagen att knapra in i en oroväckande takt. Brister är till för att synas i sömmarna och rättas till. Det skall upp på dagordningen och belysas i offentlighetens ljus.
Och det såg bitvis jävligt virrigt ut förra säsongen också. Det är ett Timråsyndrom att inte dra igen blixtlåset ordentligt, utan man lämnar det på glänt! Det är vedertaget och vida känt. Således inget nytt under stjärnhimlen broder!
Jag kommer alltid ryta ifrån och säga mitt hjärtas mening när andans lust faller på och anser att det känns angeläget. Men panik? Icke, sa Lars-Roland!
Och kom ihåg, klokhet och dårskap bör egentligen aldrig sammanblandas men det sker alltför frekvent ändå!
Upp till kamp!