Per HApps: Det enda jag har gemensamt med Ranelid är läpparna, solbrännan och behåringen på underarmarna.
Sen, vad gäller de frigjorda pengarna efter flyktade spelare: Nubben körde väl sin patenterade 'fet sign-on, modestare lön'-variant när han värvade ihop det lag som stod som starkast förra säsongen. Hahl, Pärssinen, Kokko och Hedström första året, Pyrret, Hynning, Marttinen förra säsongen. Dyrt som fan, och jag tror nog att det låg någonting i det som den (med all rätt, förvisso) bespottade Ros bloggade om när han förutspådde att 'Timrå lever på lånad tid' - antydandes att klubben gått lite väl långt i sina täjningar av de ekonomiska ramarna till förmån för A-lagets budget.
Det har gått snabbt i elitserien. 03/04 låg vi femma i publikligan med ett snitt lägre än dagens. Två år senare låg vi sjua, och förra året nia. Jag vågar påstå att det är både lättare och svårare att bygga lag i dag. Lättare, eftersom det faktiskt inte är så att enbart kvalitet skänker resultat. Det går att bygga ett väl sammansatt lag av brunkare och ett fåtal hårdjobbande stjärnor. Problemet är bara att få det att hålla över tid. Det kräver ett stort inslag av lokal förankring, eller påfyllandet av spelare som har något att bevisa för välrden och som inte fått sin karaktär besudlad med lättförtjänt framgång.
Svårare givetvis p g a de ekonomiska förutsättningarna. Det finns inte mycket marginal för misslyckanden. De spelare man satsar på i lönekuvertet måste prestera motsvarande på isen. Skellefteå har exempelvis lyckats extremt väl i det avseendet i år. Ta en sån som Dimitrakos. Svårbedömda meriter och en spelare ingen av storklubbarna (HV, LHC eller VF) skulle anse vara värd risken att värva. Nu blev han en hit, och hans agent lär säkerligen få ett flertal samtal från de sportchefer som tryckte bort hans samtal förra gången han gick på raggarstråk. Men, hade Dimitrakos, Moran och grabbarna visat sig vara chansningar som inte höll hade Saik legat i träsket i dag. Fingertoppskänsla/genialitet eller bondröta? Återigen, upp till betraktarens öga. Klart är att ekonomin hos en klubb av Saiks dignitet tvingas göra den här typen av chansningar. Och som supporter är det bara att godta förutsättningarna och hoppas.
Sportchefsrollen är nog en av de absolut svåraste att ha i en klubb. Man blir sällan bedömd efter hur värvningen egentligen gick till, eller efter de förutsättningar som rådde och de avvägningar som gjordes när värvningen skedde. Istället ges tumme upp eller tumme ner beroende på vad spelaren presterar på isen. Naturligtvis är just detta - spelarens prestation - det centrala i en verksamhet som trots allt är rent resultatintriktad, men: det är en jävla massa faktorer som spelar in. Tränaren, lagsammansättningen, psyke, emotionell status, mognad...what ever. Alla som sysslat med lagidrott vet hur jävla märkligt en lagdynamik egentligen fungerar. Allt förutsättningar är på topp, likväl torskas varenda jävla match. Sen ser allt skit ut men laget får någon form av kollektiv knäpp och tokpresterar.
Sedär, långt och svamligt min vana trogen. ber om ursäkt för det. Samt även det faktum att mina inlägg möjligen saknar bokstäver här och där. Vill råda samtliga till att inte ställa en milkshake vid tangentbordet samtidigt som barnen ges tillgång till Bollibompa-webben.
Favoritarenor (och inte): Bortasektionen enda skamfläcken? Ja om man enbart ser till hockeyupplevelsen för samtliga kanske. Och då är jag definitivt med. Som jag konstaterat, då är SCA svårslagen. Jag har ju som bekant andra synpunkter också men för huvudsyftet, se hockey, har vi en topparena!
· 
screenshot20241122-061117.png
Sen, vad gäller de frigjorda pengarna efter flyktade spelare: Nubben körde väl sin patenterade 'fet sign-on, modestare lön'-variant när han värvade ihop det lag som stod som starkast förra säsongen. Hahl, Pärssinen, Kokko och Hedström första året, Pyrret, Hynning, Marttinen förra säsongen. Dyrt som fan, och jag tror nog att det låg någonting i det som den (med all rätt, förvisso) bespottade Ros bloggade om när han förutspådde att 'Timrå lever på lånad tid' - antydandes att klubben gått lite väl långt i sina täjningar av de ekonomiska ramarna till förmån för A-lagets budget.
Det har gått snabbt i elitserien. 03/04 låg vi femma i publikligan med ett snitt lägre än dagens. Två år senare låg vi sjua, och förra året nia.
Jag vågar påstå att det är både lättare och svårare att bygga lag i dag. Lättare, eftersom det faktiskt inte är så att enbart kvalitet skänker resultat. Det går att bygga ett väl sammansatt lag av brunkare och ett fåtal hårdjobbande stjärnor. Problemet är bara att få det att hålla över tid. Det kräver ett stort inslag av lokal förankring, eller påfyllandet av spelare som har något att bevisa för välrden och som inte fått sin karaktär besudlad med lättförtjänt framgång.
Svårare givetvis p g a de ekonomiska förutsättningarna. Det finns inte mycket marginal för misslyckanden. De spelare man satsar på i lönekuvertet måste prestera motsvarande på isen. Skellefteå har exempelvis lyckats extremt väl i det avseendet i år. Ta en sån som Dimitrakos. Svårbedömda meriter och en spelare ingen av storklubbarna (HV, LHC eller VF) skulle anse vara värd risken att värva. Nu blev han en hit, och hans agent lär säkerligen få ett flertal samtal från de sportchefer som tryckte bort hans samtal förra gången han gick på raggarstråk.
Men, hade Dimitrakos, Moran och grabbarna visat sig vara chansningar som inte höll hade Saik legat i träsket i dag. Fingertoppskänsla/genialitet eller bondröta? Återigen, upp till betraktarens öga. Klart är att ekonomin hos en klubb av Saiks dignitet tvingas göra den här typen av chansningar. Och som supporter är det bara att godta förutsättningarna och hoppas.
Sportchefsrollen är nog en av de absolut svåraste att ha i en klubb. Man blir sällan bedömd efter hur värvningen egentligen gick till, eller efter de förutsättningar som rådde och de avvägningar som gjordes när värvningen skedde. Istället ges tumme upp eller tumme ner beroende på vad spelaren presterar på isen.
Naturligtvis är just detta - spelarens prestation - det centrala i en verksamhet som trots allt är rent resultatintriktad, men: det är en jävla massa faktorer som spelar in. Tränaren, lagsammansättningen, psyke, emotionell status, mognad...what ever. Alla som sysslat med lagidrott vet hur jävla märkligt en lagdynamik egentligen fungerar. Allt förutsättningar är på topp, likväl torskas varenda jävla match. Sen ser allt skit ut men laget får någon form av kollektiv knäpp och tokpresterar.
Sedär, långt och svamligt min vana trogen. ber om ursäkt för det. Samt även det faktum att mina inlägg möjligen saknar bokstäver här och där. Vill råda samtliga till att inte ställa en milkshake vid tangentbordet samtidigt som barnen ges tillgång till Bollibompa-webben.