- Småcoolt att Frölunda inte valde oss. Faktiskt. Som Stjärten och Buttersmurf säger: varför välja det lag som blir extra taggade av att få spela mot en? Knappast till Frölundas fördel att bjucka på det. Att man sen drar det hela ett par varv till och kör med 'av alla lag i slutspelet är Timrå det lag vi minst av allt vill möta, bla bla...' är bara poker. Man vill minimera varje promille av extra taggning i lulelägret.
- Sen är så klart Frölunda mesar ändå. Att välja Timrå hade varit rockn'roll. Nu valde man the Klöversnoa-way. Smart? Apselut. Respect? Knappast.
- Hv är en äcklig kvartsfinalmotståndare. Snäppet under FBK på rys-skalan. Ju mer jag tänker på det, desto omöjligare känns det. Hur fan ska vi stoppa en fältherre som Davidsson? Och hur förhindra boxplaymål i arslet när det svider som mest och vi behöver det som minst? Vad göra om Liv får en sån där slutspelsknäpp som bara han kan få?
- Å andra sidan: det finns en anledning till att ingen jävel vill möta oss. När allt funkar och motorn går på högoktanig fuldiesel behöver vi inte bekymra oss om petitesser som motståndarlagets form. Då äger vi händelserna där ute av egen kraft.
- Jag har skrivit det förr, men skriver det igen. Den här fasen av säsongen, gränslandet mellan grundserie och en allt-på-sin-spets-stundande slutspelsrunda, är Gary Oldmans Leon-snut i hockeytappning: 'I like these calm little moments before the storm'. Ovissare och, förmodligen, mer hoppingivande än så här blir det inte.
- Slutligen: är så fruktansvärt spänd på vad man kommer att få bevittna framöver. I mina mest euforiska, lallande ögonblick ser jag ett Timrå som väntat på och äntligen fått ordern av Challe: Unleash hell! Ett Timrå som det verkligen sprakar och gnistrar om på det där sättet som gör att varenda millimeter hud kryllar sig i religiösa spasmer. Där varje agerande på isen säger: Tvivlare, vik hädan! Där det brinner så intensivt ur spelarnas ögon att åskådarna närmast isen ryggar bakåt och gör korstecknet. Och, jag intalar mig: det finns fanimej chansen att detta är något som kan få bevittnas. Upplevas, genomlevas. I mina mer neutrala ögonblick, så...ser jag något annat. En välbekant syn, något vi sett för många gånger den här säsongen. Men. Fuck it. Dessa stunder blir allt färre i takt med att timmarna till första nedsläpp tickar ner. Det där kan vi vid det här laget. Kom igen, Timrå. Ge oss något nytt. Ge oss odödliga ögonblick att återberätta för barnbarnen. Giv oss hjältars namn att sjunga i tårfyllda dryckesnätter. Giv oss...frid.
· 
- Småcoolt att Frölunda inte valde oss. Faktiskt. Som Stjärten och Buttersmurf säger: varför välja det lag som blir extra taggade av att få spela mot en? Knappast till Frölundas fördel att bjucka på det. Att man sen drar det hela ett par varv till och kör med 'av alla lag i slutspelet är Timrå det lag vi minst av allt vill möta, bla bla...' är bara poker. Man vill minimera varje promille av extra taggning i lulelägret.
- Sen är så klart Frölunda mesar ändå. Att välja Timrå hade varit rockn'roll. Nu valde man the Klöversnoa-way. Smart? Apselut. Respect? Knappast.
- Hv är en äcklig kvartsfinalmotståndare. Snäppet under FBK på rys-skalan. Ju mer jag tänker på det, desto omöjligare känns det. Hur fan ska vi stoppa en fältherre som Davidsson? Och hur förhindra boxplaymål i arslet när det svider som mest och vi behöver det som minst? Vad göra om Liv får en sån där slutspelsknäpp som bara han kan få?
- Å andra sidan: det finns en anledning till att ingen jävel vill möta oss. När allt funkar och motorn går på högoktanig fuldiesel behöver vi inte bekymra oss om petitesser som motståndarlagets form. Då äger vi händelserna där ute av egen kraft.
- Jag har skrivit det förr, men skriver det igen. Den här fasen av säsongen, gränslandet mellan grundserie och en allt-på-sin-spets-stundande slutspelsrunda, är Gary Oldmans Leon-snut i hockeytappning: 'I like these calm little moments before the storm'. Ovissare och, förmodligen, mer hoppingivande än så här blir det inte.
- Slutligen: är så fruktansvärt spänd på vad man kommer att få bevittna framöver. I mina mest euforiska, lallande ögonblick ser jag ett Timrå som väntat på och äntligen fått ordern av Challe: Unleash hell! Ett Timrå som det verkligen sprakar och gnistrar om på det där sättet som gör att varenda millimeter hud kryllar sig i religiösa spasmer. Där varje agerande på isen säger: Tvivlare, vik hädan! Där det brinner så intensivt ur spelarnas ögon att åskådarna närmast isen ryggar bakåt och gör korstecknet.
Och, jag intalar mig: det finns fanimej chansen att detta är något som kan få bevittnas. Upplevas, genomlevas.
I mina mer neutrala ögonblick, så...ser jag något annat. En välbekant syn, något vi sett för många gånger den här säsongen. Men. Fuck it. Dessa stunder blir allt färre i takt med att timmarna till första nedsläpp tickar ner. Det där kan vi vid det här laget. Kom igen, Timrå. Ge oss något nytt.
Ge oss odödliga ögonblick att återberätta för barnbarnen. Giv oss hjältars namn att sjunga i tårfyllda dryckesnätter. Giv oss...frid.