Vi är helt överens när det handlar om att tillskriva sitt eget supporterskap en sådan betydelse att man tilldelar sig själv någon slags legendstatus. Samma sak vad gäller att slå på/stänga av sina sympatier för sitt lag. Det är två saker som helt enkelt är otänkbara i min värld. I arenan eller på bortaresan är man bara en i mängden och dessutom är man mer eller mindre dömd till sitt supporterskap. En gång Timrå IK - alltid Timrå IK.
Däremot anser jag att mannen i fråga har en del andra poänger i det han skriver. Medelpad har aldrig någonsin lyckats vinna ett SM-guld i en större lagsport (bollsport) och genom åren har i detta landskap odlats en sorts ohälsosamt genuin förlorarkultur. Oftast tycks både lagen och fansen vara nöjda med semi- och kvartsfinaler och lyckas man någon gång ta sig till final så förlorar man den och är hyfsat nöjda med silvret. "Vi var ju så nära, men en andra plats är också bra".
Precis som Uno Gordon anser jag att målet med all sport bör vara att vinna någonting, helst ett guld. I alla fall en gång. Det värsta exemplet Sundsvall Dragons tog hem grundserien förra året, men när det slutligen var dags för final vek man ner sig fullständigt och torskade i tre raka matcher. Tre år tidigare hade man ledningen med 2-0 i matcher, men därefter gled allting dem ur händerna och guldet blev till sand. Minns att klubbdirektören m fl skyllde på att belysningen svek i ett kritiskt skede i den tredje finalmatchen: "Annars hade vi säkert gått fram till 3-0 i matcher och då hade vi nog vunnit det där guldet". Och denna vår är man på väg att åka ut i semifinalen, antar jag.
I år hade damlaget Sundsvall Saints allting upplagt för en semifinalserie, men i sista matchen förlorade man hemma mot ett lag som inget hade att spela för utom äran. Det värsta var att jag inte blev ett dugg förvånad.
Timrå IK har nu åkt ut i tre semifinaler och i tre kvartsfinaler på sju år. Ett fullt godkänt facit under 00-talet, kan tyckas, men varför lyckas vi inte gå hela vägen när vi ändå är igång? Jämförbara MoDo vann ju 2007. Och varför lyckades vi aldrig vinna på 1970-talet när vi ofta hade ett lag av ungefär samma kaliber som Brynäs och Leksand som vann var och varannat guld? Jag har ingen aning, men silver och brons var allt vi fick.
Silvermedaljer har även Selånger SK - såväl herr- som damlaget förlorade sina SM-finaler mot Boltic 1981! En hel drös med semi- och kvartsfinaler har SSK dessutom i bagaget. Starkt jobbat.
GIF Sundsvall begär man inte lika mycket av. Närmast var klubben 1988, då man blev femma och därmed missade slutspelet på målskillnad. Men notera att laget åkt ur allsvenskan två gånger i rad nu trots att de flesta ansett att man egentligen varit för bra för att just åka ur. Signifikativt för Medelpad och dess idrott.
Därmed skriver jag under på stora delar av Uno Gordons första bekännelse.
DJ Hemp: Ja, jag hängde upp mig på en sida av det han skrev. Det andra du nämner kan jag skriva under med fetkrita på! Oförmågan att vinna nåt inom lagsporter har snart blivit ett regionalt trauma. Herregud, jag skulle bada naken i vängåvan för ett SM-guld i spökboll. Vad jag skulle göra om TIK bärgade ett gör vi nog bäst i att inte ens föreställa oss...
DJ Hemp: Min snabba reflektion är inte att "landskapet" och någon slags förlorar mentalitet existerar. Dock tror jag den avgörande variabeln i frågan är landskapets bristande fokus. Det förklarar jag med att vi vill ha lite av det mesta dvs blir lagomt bra på olika idrotter. Vi kan storleksmässigt jämföras med Karlstad och jönköping som är i final nu. Har de basket,fotboll,bandy etc ? Jag upplever att dessa bygder med sponsorer och upplutande "snack på byn" under en längre tid fokuserats på bli bäst på hockey.. Och så har Klubbar som fbk, Hv LHC Modo etablerat sig. Bara en tanke. I linköping satt sig kommunen och näringlivet ner på 90-talet och bestämde vilken idrott man skulle satsa på i regionen och där har vi dagens resultat i LHC. Varför jag inte köper snacket om mentaliteten är att varken spelare eller ledare speciellt ofta är från Medelpad
DJ Hemp/Tycho: Ok. Vi får jobba för att få in vinnarmentalitet i Selånger Bandy, Sundsvall Saints och Solens IF så kanske Timrå äntligen kan vinna ett guld.
DJ Hemp: Precis som Sverige är så otroligt lagom i jämförelse med andra länder är Medelpad otroligt lagom i jämförelse med andra landskap. Därav denna förlorarkultur tror jag...
Gooode: jag skulle säga att några av anledningarna är:
1) vi har en alldeles för dålig gameplan. Vi forecheckar inte alls intensivt, backarna släpper blå, vi bygger anfallsspelet på att dumpa puck. 2) JJ hade en usel kväll. Trist, men sånt ... | #Läs mer ·
· 
Vi är helt överens när det handlar om att tillskriva sitt eget supporterskap en sådan betydelse att man tilldelar sig själv någon slags legendstatus. Samma sak vad gäller att slå på/stänga av sina sympatier för sitt lag. Det är två saker som helt enkelt är otänkbara i min värld. I arenan eller på bortaresan är man bara en i mängden och dessutom är man mer eller mindre dömd till sitt supporterskap. En gång Timrå IK - alltid Timrå IK.
Däremot anser jag att mannen i fråga har en del andra poänger i det han skriver. Medelpad har aldrig någonsin lyckats vinna ett SM-guld i en större lagsport (bollsport) och genom åren har i detta landskap odlats en sorts ohälsosamt genuin förlorarkultur. Oftast tycks både lagen och fansen vara nöjda med semi- och kvartsfinaler och lyckas man någon gång ta sig till final så förlorar man den och är hyfsat nöjda med silvret. "Vi var ju så nära, men en andra plats är också bra".
Precis som Uno Gordon anser jag att målet med all sport bör vara att vinna någonting, helst ett guld. I alla fall en gång. Det värsta exemplet Sundsvall Dragons tog hem grundserien förra året, men när det slutligen var dags för final vek man ner sig fullständigt och torskade i tre raka matcher. Tre år tidigare hade man ledningen med 2-0 i matcher, men därefter gled allting dem ur händerna och guldet blev till sand. Minns att klubbdirektören m fl skyllde på att belysningen svek i ett kritiskt skede i den tredje finalmatchen: "Annars hade vi säkert gått fram till 3-0 i matcher och då hade vi nog vunnit det där guldet". Och denna vår är man på väg att åka ut i semifinalen, antar jag.
I år hade damlaget Sundsvall Saints allting upplagt för en semifinalserie, men i sista matchen förlorade man hemma mot ett lag som inget hade att spela för utom äran. Det värsta var att jag inte blev ett dugg förvånad.
Timrå IK har nu åkt ut i tre semifinaler och i tre kvartsfinaler på sju år. Ett fullt godkänt facit under 00-talet, kan tyckas, men varför lyckas vi inte gå hela vägen när vi ändå är igång? Jämförbara MoDo vann ju 2007. Och varför lyckades vi aldrig vinna på 1970-talet när vi ofta hade ett lag av ungefär samma kaliber som Brynäs och Leksand som vann var och varannat guld? Jag har ingen aning, men silver och brons var allt vi fick.
Silvermedaljer har även Selånger SK - såväl herr- som damlaget förlorade sina SM-finaler mot Boltic 1981! En hel drös med semi- och kvartsfinaler har SSK dessutom i bagaget. Starkt jobbat.
GIF Sundsvall begär man inte lika mycket av. Närmast var klubben 1988, då man blev femma och därmed missade slutspelet på målskillnad. Men notera att laget åkt ur allsvenskan två gånger i rad nu trots att de flesta ansett att man egentligen varit för bra för att just åka ur. Signifikativt för Medelpad och dess idrott.
Därmed skriver jag under på stora delar av Uno Gordons första bekännelse.