Laken: Rent allmänt, i risk för att generalisera och reta upp, måste jag säga att jag är uppriktigt less på hockeyvagabonder och liknande.
Hockeymarknaden är helt och hållet på spelarnas villkor. Det är ingen katastrof att klubben man spelar för åker ur serien. Kontrakten är i regel skrivna så att man har en möjlighet att bryta dem i sådana fall, och när det väl är gjort finns det hur många klubbar som helst som är villiga att erbjuda kontrakt.
Och det gäller inte bara de bästa spelarna. Europas b-ligor har varit på frammarsch de senaste åren, vilket gör att även medelmåttor kan bli välbetalda proffs i någon ölliga.
Sådana tankar smyger sig på mig i stunder som denna. Om Timrå skulle åka ut så kommer det bli spelarflykt modell större. Och även om spelarna givetvis skulle vara deppiga efter sista matchen i kvalserien så skulle deras morgondag vara betydlig ljusare än supportrarnas.
Nu vill jag inte ändra förhållandena totalt (vilket skulle likna dagens arbetsmarknad), och jag har ingen konkret lösning. Det är bara det att man ibland undrar: Var är hjärtat?
Jag önskar innerligt att det fanns fler spelare som ingav känslan att man har ett hjärta för föreningen: Att det skulle kännas som en mindre katastrof för dem att åka ur och sedan stå i valet och kvalet mellan att spela i en lägre division eller att riva upp det trygga liv man har i Timrå och Sundsvall.
· 
· 
