Jag är inte nöjd med Challe, ska jag ärligt säga. Men det är inte han som har satt ihop spelartruppen, och jag har faktiskt vissa funderingar kring denna:
1. Att boxplay är en viktig spelform är knappast någon hemlighet för någon hockeyintresserad - behovet av att kunna döda utvisningar är oemotsägligt. Varför väljer man då att göra sig av med en spelare som Oscar Sundh som är erkänt skicklig i den spelformen? Nu vet jag att den passiva boxen är det egentliga problemet, men jag har ännu inte kunnat smälta att man valde att göra sig av med en så kompetent ung kille till förmån för... ja, vadå?
2. När man talar om dåliga värvningar kan man inte bara väga in prestation, utan även spelarens lön och förväntningarna på denne. Meunier har kanske inte övertygat, men jag såg honom heller inte som annat än tredjecenter. Jag är betydligt mer besviken på Niklas Anger, den tilltänkte skyttekungen som huserat i fjärdekedjan den senaste tiden. Det håller helt enkelt inte. Jag vet inte vad Anger tjänar, men förtar mig inte när jag säger att en sådan spelare inte ska husera i fjärdeformationen - det har inte Timrå råd med.
Till spelare som inte motsvarat förväntningarna hör också Mattias Karlsson. Han kom till Timrå med stora förväntningar på sig, men hittills har han inte åstadkommit mycket av värde. Nu är emellertid Karlsson skadad, och visst, omställningen från Nordamerika till Elitserien kan ta tid. Så i hans fall ser jag en ljusning.
Förövrigt håller jag med i mycket i lincolns kloka inlägg. För bara någon dag sedan funderade jag också över vad det är som gått så fel i spelarrekryteringen på senare år. Timrå har på kort tid gått från att vara en attraktiv klubb på spelarmarknaden till att mer eller mindre återfästa sin position från tidigt 2000-tal; klubben som fick ta de spelare ingen annan ville ha.
Utspelet är en aning överdrivet, men i princip är det dit vi är på väg. Spelaromsättningen i klubben är stor och när någon gör en bra säsong försvinner han genast till en annan klubb. Den utvecklingen är inte hållbar.
Det jag skulle önska är ett tydligt helhetskoncept, som genomsyrar hela föreningen. Det är inget fel att vara underdogen från landet. Framgångssaga Timrå IK byggdes på det sättet. Man valde en tränare känd för att kunna åstadkomma mycket med små resurser, och eftersom man inte hade råd att värva klass fick man värva potential.
Men någonstans drabbades man av hybris - började inbilla sig att man var en toppklubb fast man bara var där rent sportsligt, inte ekonomiskt. Nu måste klubbledningen och hela föreningen vakna upp ur drömmen och se verkligheten som den är. För än så länge finns det hopp, även om tiden rinner ut.
· 
· 
1. Att boxplay är en viktig spelform är knappast någon hemlighet för någon hockeyintresserad - behovet av att kunna döda utvisningar är oemotsägligt. Varför väljer man då att göra sig av med en spelare som Oscar Sundh som är erkänt skicklig i den spelformen? Nu vet jag att den passiva boxen är det egentliga problemet, men jag har ännu inte kunnat smälta att man valde att göra sig av med en så kompetent ung kille till förmån för... ja, vadå?
2. När man talar om dåliga värvningar kan man inte bara väga in prestation, utan även spelarens lön och förväntningarna på denne. Meunier har kanske inte övertygat, men jag såg honom heller inte som annat än tredjecenter. Jag är betydligt mer besviken på Niklas Anger, den tilltänkte skyttekungen som huserat i fjärdekedjan den senaste tiden. Det håller helt enkelt inte. Jag vet inte vad Anger tjänar, men förtar mig inte när jag säger att en sådan spelare inte ska husera i fjärdeformationen - det har inte Timrå råd med.
Till spelare som inte motsvarat förväntningarna hör också Mattias Karlsson. Han kom till Timrå med stora förväntningar på sig, men hittills har han inte åstadkommit mycket av värde. Nu är emellertid Karlsson skadad, och visst, omställningen från Nordamerika till Elitserien kan ta tid. Så i hans fall ser jag en ljusning.
Förövrigt håller jag med i mycket i lincolns kloka inlägg. För bara någon dag sedan funderade jag också över vad det är som gått så fel i spelarrekryteringen på senare år. Timrå har på kort tid gått från att vara en attraktiv klubb på spelarmarknaden till att mer eller mindre återfästa sin position från tidigt 2000-tal; klubben som fick ta de spelare ingen annan ville ha.
Utspelet är en aning överdrivet, men i princip är det dit vi är på väg. Spelaromsättningen i klubben är stor och när någon gör en bra säsong försvinner han genast till en annan klubb. Den utvecklingen är inte hållbar.
Det jag skulle önska är ett tydligt helhetskoncept, som genomsyrar hela föreningen. Det är inget fel att vara underdogen från landet. Framgångssaga Timrå IK byggdes på det sättet. Man valde en tränare känd för att kunna åstadkomma mycket med små resurser, och eftersom man inte hade råd att värva klass fick man värva potential.
Men någonstans drabbades man av hybris - började inbilla sig att man var en toppklubb fast man bara var där rent sportsligt, inte ekonomiskt. Nu måste klubbledningen och hela föreningen vakna upp ur drömmen och se verkligheten som den är. För än så länge finns det hopp, även om tiden rinner ut.