JimmyH: För 11 år sedan var vi senast i samma serie. Då snittade Timrå 2044 åskådare i allsvenska grundserien medan Sundsvall hade 1313 i snitt. Det är 56 % mer.
Efter jul snittade vi 3414 i superallsvenskan medan i snitt 962 åskådare "trängdes" i Gärdehov. Okej, det är olika serier och haltande jämförelse men eftersom det har påståtts att vi var på samma nivå för tio år sedan så kan jag bara påpeka att det var 255 % fler i Timrå.
Sen avslutade ju Timrå säsongen med att vinna kvalserien inför i snitt 5215 åskådare. Eftersom Sundsvall redan sommartränade då går den procentuella skillnaden mot oändligheten.
Det var för drygt tio år sedan det. Tittar man på hela decenniet så hittar jag två säsonger på 90-talet då en tunadalare teoretiskt sett kan hävda att de närmade sig sportsligt:
Säsongen 1994/95 var den sämsta sportsliga för Timrå sedan 50-talets början. 1994/1995 missade vi alltså varje form av kval till högsta serien för första gången någonsin! Sundsvall var inte heller med i något kval men bara några poäng efter i sluttabellen. Det man ska ha i åtanke är att säsongen var avstampet inför det som skulle komma. Det året var det extrem åtstramning och nystart. Jag tror att 75 % av spelarna var egna produkter. "Mr X" langade in pengar, ekonomin gick bra och vi hade många av våra nyckelpersoner på plats som skulle leda oss hela vägen till eliten: Janne Söderström, TJ, Norrbom. Året efter värvade vi Anders Huss och Mathiasson och därifrån drog vi ifrån igen sportsligt. En Sundsvallare kan kanske inbilla sig att det var jämt - det var det inte. Vi var bara i ett uppbyggnadsskede.
Hopp framåt. Säsongen 1998-99 blev det åter lite tightare. Då gick Sundsvall vidare till allsvenskan tillsammans med Timrå och eftersom Timrå hade en mellansäsong skiljde bara två platser i tabellen - ett magplask för Timrå men en succé för Sundsvall. Båda lagen åkte ut i play off 3 för övrigt. Publikt etc var Timrå dock före som vanligt. Och året efter gick vi till elitserien som bekant, vad säger det om potential och status i de båda klubbarna 1998/1999?
Man kan titta på 90-talet och välja att bortse från tabellerna där Timrå alltid var före, ungdomsverksamheten där de blå alltid var sämre, plånboken som var större i Timrå redan då och Timråorganisationen som var superstark med allsvenska mått mätt jämfört med bobbarna. Men annars är det rätt tydligt vilka som hade koll på läget. Saker och ting kan gå åt helvete och vi kan åka ner i allsvenskan igen i framtiden. Men ingen ska påstå annat än att de år Sundsvall Hockey och dess föregångare varit ens i närheten av oss på något plan hör till extrema undantag.
söder över: Jag tänker att det här blir min sista kommentar i frågan (mest för att det inte riktigt leder nånstans). Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet man försöker missförstå och när argumenten börjar närma sig "ah men dom ... | #Läs mer ·
· · 
JimmyH: För 11 år sedan var vi senast i samma serie. Då snittade Timrå 2044 åskådare i allsvenska grundserien medan Sundsvall hade 1313 i snitt. Det är 56 % mer.
Efter jul snittade vi 3414 i superallsvenskan medan i snitt 962 åskådare "trängdes" i Gärdehov. Okej, det är olika serier och haltande jämförelse men eftersom det har påståtts att vi var på samma nivå för tio år sedan så kan jag bara påpeka att det var 255 % fler i Timrå.
Sen avslutade ju Timrå säsongen med att vinna kvalserien inför i snitt 5215 åskådare. Eftersom Sundsvall redan sommartränade då går den procentuella skillnaden mot oändligheten.
Det var för drygt tio år sedan det. Tittar man på hela decenniet så hittar jag två säsonger på 90-talet då en tunadalare teoretiskt sett kan hävda att de närmade sig sportsligt:
Säsongen 1994/95 var den sämsta sportsliga för Timrå sedan 50-talets början. 1994/1995 missade vi alltså varje form av kval till högsta serien för första gången någonsin! Sundsvall var inte heller med i något kval men bara några poäng efter i sluttabellen. Det man ska ha i åtanke är att säsongen var avstampet inför det som skulle komma. Det året var det extrem åtstramning och nystart. Jag tror att 75 % av spelarna var egna produkter. "Mr X" langade in pengar, ekonomin gick bra och vi hade många av våra nyckelpersoner på plats som skulle leda oss hela vägen till eliten: Janne Söderström, TJ, Norrbom. Året efter värvade vi Anders Huss och Mathiasson och därifrån drog vi ifrån igen sportsligt. En Sundsvallare kan kanske inbilla sig att det var jämt - det var det inte. Vi var bara i ett uppbyggnadsskede.
Hopp framåt. Säsongen 1998-99 blev det åter lite tightare. Då gick Sundsvall vidare till allsvenskan tillsammans med Timrå och eftersom Timrå hade en mellansäsong skiljde bara två platser i tabellen - ett magplask för Timrå men en succé för Sundsvall. Båda lagen åkte ut i play off 3 för övrigt. Publikt etc var Timrå dock före som vanligt. Och året efter gick vi till elitserien som bekant, vad säger det om potential och status i de båda klubbarna 1998/1999?
Man kan titta på 90-talet och välja att bortse från tabellerna där Timrå alltid var före, ungdomsverksamheten där de blå alltid var sämre, plånboken som var större i Timrå redan då och Timråorganisationen som var superstark med allsvenska mått mätt jämfört med bobbarna. Men annars är det rätt tydligt vilka som hade koll på läget. Saker och ting kan gå åt helvete och vi kan åka ner i allsvenskan igen i framtiden. Men ingen ska påstå annat än att de år Sundsvall Hockey och dess föregångare varit ens i närheten av oss på något plan hör till extrema undantag.