Saknaden av hockeyn är som en lismande skugga. Ingen drar snabbare än den där skuggan. Den flinar åt mig. Den tvingar ner mig vid köksbordet med näsan över en kopp java och den lurar in mig bland de dyra fiskegrejorna i fiskebutiken. Den lurar ner mig i sängen med 15 kg hockeytidningar, den surfar runt bland alla hockeysidor på nätet, den förvandlar mig till en idiot när jag handtvättar mina Timråtröjor medan jag nynnar på ”What clowns are we” med Broder Daniel. Förr, på ”stenåldern”, gick man till bibblan för att läsa söndertummade, veckogamla svenska dagstidningar, stora som hästchabrak. Det enda man hörde var sidorna som prasslade o en o annan hostning. Nu är hela världen en kattunge i vårt knä. Vi stryker med handen över hela världen, Vi vet vad som hänt direkt när det händer. Hockeyn har blivit en av världens största sportindustrier och märkligt nog, är den mindre än någonsin. Den ryms på vår dataskärm, den ryms i en handflata. Alla dessa miljoner bara för att vårt hjärta äntligen ska få spänna och kvida, vid gränsen, vid horisonten, där det enda som alltid räknas är kärleken till laget, färgerna, klubbmärket. Det betyder att vi som läser är oändligt mycket kunnigare nu än vi var för 10, 15 år sedan. Det finns inget att gömma sig bakom längre. Ingen kommer undan med halvmesyrer. Mitt i allt kaos, all förvirring, all smuts, alla fula arenor, alla skandaler, mitt i allt detta förvridna skal av stank och skrot, snackar fansen hockey o om den kommande säsongen. Jag hör det snacket ända hit. Laget är en anledning att stiga upp på morgonen, färgerna är som en hägring under dagen, i trafikrusningen, vid köttdisken, på torget, under träden sent på kvällen när man står med en kall pilsner med kompisarna, när man ser solen gå ner i ett rött skimmer.. Då är kärleken till laget själva veken i jorden, gryningen som kommer med värme och trafik, med sol och tröst. Kärleken till laget är nog lika stark i den magiska natten i Detroit el. i New York el. som i ett blåsigt mörker i Sundsvall. Den är med mig. Kärleken är inget utanför. Kärleken kan inte köpas eller säljas för pengar. Kärleken är som ett födelsemärke el som ett klubbmärke, om ni så vill. Sån är min kärlek till Timrå, hela Medelpad, historien, husen, människorna, leendet i trängseln på Selånger Marknad. Kärleken är som en extra kroppsdel, ett sjätte sinne. Man älskar inte sitt lag efter några trista glas öl mellan tre och fem på lördagen. Man älskar sitt lag hela veckan. Varje sekund av sitt liv, är man en del av klubben, av rykten och framgång, av bakslag, vinster o förlust. Hela tiden älskar man. Hela tiden tickar laget in, som osynligt ljus, in i artärerna. Kärlek är både en välsignelse och en förbannelse. Det vet alla som älskat och blivit sviken. I år ska det bli spännande att se Timrå, Patron Perra. Vad kan Hirso bidra med? Hur kommer en finne formulera det mest rödvita som finns? Det ska bli intressant att se om klanen runt Perra öppnar sina hjärtan för oss fans. Det ska bli fantastiskt att få följa Timrå och Perras 1:a säsong. Under hösten möter Perra Jonssons Timrå, Challe Berglunds Modo liksom Nubbens o Lill-Kentas Frölunda. Kommer att bli riktiga rysare på alla tänkbara sätt.
Jag satt igår på ett fik som har riktigt gott svenskt kaffe o jag såg ut bland folk som talar mitt språk o främmande språk, som ler eller rynkar på näsan när de ser mig, som inte bryr sig eller bara speglar sig i koppen el. glaset o ser sig själva med nöjd eller plågad min. Hela tiden känner jag mig lugn, stolt och förväntansfull inför säsongen o den 1:a träningsmatchen till helgen. Det är som ett kärleksmöte. Äntligen ska vi ses igen.
· 
