Sitter o lyssnar på Thåström o låten: Kärlek är för dom o jag kände att jag hade nåt jag ville dela med mig av, så här innan ES-starten o när Hösten börjar mer o mer ta över landskapet utanför fönstret.
Ibland är hela livet ett krig. Så känns det för mig i alla fall. Man förlorar slag efter slag men varje kväll sitter man ändå där vid lägerelden och ser över skadorna, stoppar blodflödet med blöta plåster. Vi ger oss in i det som dödar oss med högburet huvud. Så är det att älska ett lag. Som att älska en annan människa. Man VET att man kommer bli sviken. Man vet att den där kroppen legat böjd i ljus extas 1000 ggr. Kärleken till laget är inte mindre svekfull, i Kärlek ges inga val. Man kan inte välja att inte älska när man väl är fast.
Jag tror vi alla härinne älskar Timrå med nästan samma inlevelse som man älskar sin flickvän eller sin grabb. Det är kulingstyrka på hjärtats vindar. Man slår sig fram så gott man kan och sedan sätter sig samhället, socialkärringar, kuratorer, lärare, fiender, före detta flickvänners psykopatiska polare, på en och kedjar fast en på botten av mörkret. Där skramlar man runt som ett spöke. Men vi lever. Vi rör på oss. Vi är bedragna fåntrattar. Men tiden är lång, Vi får våra chanser. Vi ser oss över axeln och en dag ska vi till vår förvåning upptäcka att det gått flera timmar utan att vi behövt rota runt i vårt sår. Vi är läkta.
F.ö är jag rörd över med vilken iver Timråhatarna häruppe trots allt uppenbarligen kastar sig över en så fort man visar sig. Vad kan det bero på? Inte går jag runt och klankar ner på främmande mäns flickvänner! Ungefär som: ”Hörru! Du där med Lantmannakepsen! Vad ful din kärlek är.
Eller gör man det i grottorna…. ijentligen? Gör man det runt folkbärsen och chipsskålarna? Gör man det halv eller helpackad vid lunch på småstadens sportsbar? Jag tycker det är ynkligt. Låt oss som älskar få älska i fred, framförallt Jag, häruppe i Redneckland!
· 
