Den ramsan föddes nog i Nyköping någon gång för länge, länge, länge sedan... JAG MINNS!
Timrå kämpade mot istid och svårmod. Zäta var helt okänd plus minus några mil utanför Sundsvall/Timrå.
Men jag minns också att man på den här tiden mycket ofta fick kommentarer från folk när man dök upp i den rödvita TIK-tröjan, när laget tagit tillbaks verkligheten och det anrika namnet…
Det var lite som att parkera och stiga ur en välskött PV eller Amazon på moderna bilparkeringen… Om Ni fattar? Folk kom fram, pekade på tröjan och snackade:
”Timrå! Dom minns jag! Var det inte där Strimma spelade?”
”Ett klassiskt lag! Finns de kvar?”
”Domarjävel, domarjävel, domarjävel ”var vad de flesta supportrar rutinbrölade när de då vitrandiga inte fattade ett skit!
Minns att domarjäveln i Norrköping flinade under hjälmluggen åt oss i TIK-klacken när vi plötsligt och högt skanderade:
”Domarn är dum, jättedum!” när han solklart missat en utvisning. Det var någon form av ironi på högsta nivå.
Det var ett samspel mellan en klack och en domare mer kan liknas vid en väloljad symfoniorkester. (Jag är sämst på metaforer)
Precis som att någon högröstad TIK:are fick dominera den lilla hallen i Nyköping genom att strax efter skrika:
”Alla som håller på Nyköping sträcker upp handen nu!”
Precis när domaren lyfter sin arm inför tekning alltså...
Domaren blängde på oss i klacken med ett litet flin. Kommunikation hade uppstått!
Jag kan fortfarande med nöje resa mig upp och högt vråla:
”DÄR SKA DU SITTA DIN DJÄVLA… (kort konstpaus) TRÄKLOSS!
Efter en motståndarutvisning.
Alltid lika kul att se förtvivlade småbarnsmorsor som försöker hålla för sina barns öron för att sedan byta ut den ilskna blicken mot ett smörigt leende mot vår klack… Precis som många andra i hockeyhallen. Humor?
Det är det här som skiljer ”apklackar” mot sofistikerade supportrar med stil. Att hitta sköna nivåer och nya infallsvinklar. Fitta är för mig något mycket bättre än en korkad domare. Men alla har vi olika syn på livet;)
· 
Den ramsan föddes nog i Nyköping någon gång för länge, länge, länge sedan... JAG MINNS!
Timrå kämpade mot istid och svårmod. Zäta var helt okänd plus minus några mil utanför Sundsvall/Timrå.
Men jag minns också att man på den här tiden mycket ofta fick kommentarer från folk när man dök upp i den rödvita TIK-tröjan, när laget tagit tillbaks verkligheten och det anrika namnet…
Det var lite som att parkera och stiga ur en välskött PV eller Amazon på moderna bilparkeringen… Om Ni fattar? Folk kom fram, pekade på tröjan och snackade:
”Timrå! Dom minns jag! Var det inte där Strimma spelade?”
”Ett klassiskt lag! Finns de kvar?”
”Domarjävel, domarjävel, domarjävel ”var vad de flesta supportrar rutinbrölade när de då vitrandiga inte fattade ett skit!
Minns att domarjäveln i Norrköping flinade under hjälmluggen åt oss i TIK-klacken när vi plötsligt och högt skanderade:
”Domarn är dum, jättedum!” när han solklart missat en utvisning. Det var någon form av ironi på högsta nivå.
Det var ett samspel mellan en klack och en domare mer kan liknas vid en väloljad symfoniorkester. (Jag är sämst på metaforer)
Precis som att någon högröstad TIK:are fick dominera den lilla hallen i Nyköping genom att strax efter skrika:
”Alla som håller på Nyköping sträcker upp handen nu!”
Precis när domaren lyfter sin arm inför tekning alltså...
Domaren blängde på oss i klacken med ett litet flin. Kommunikation hade uppstått!
Jag kan fortfarande med nöje resa mig upp och högt vråla:
”DÄR SKA DU SITTA DIN DJÄVLA… (kort konstpaus) TRÄKLOSS!
Efter en motståndarutvisning.
Alltid lika kul att se förtvivlade småbarnsmorsor som försöker hålla för sina barns öron för att sedan byta ut den ilskna blicken mot ett smörigt leende mot vår klack… Precis som många andra i hockeyhallen. Humor?
Det är det här som skiljer ”apklackar” mot sofistikerade supportrar med stil. Att hitta sköna nivåer och nya infallsvinklar. Fitta är för mig något mycket bättre än en korkad domare. Men alla har vi olika syn på livet;)