Har ni upptäckt att det alltid finns ett stråk av njutning i plågan? Det kan vara lättare att förlika sig med nederlaget än med framgången. Det är alltid mer riskabelt att odla en seger och vinnarmentalitet. Lättare då att sjunka neråt, genom lager av förlust, och till sist ta mark med ett halvdarrigt leende.
Jag har alltid haft lättare att älska en förlorare i trasiga kläder med ett gott hjärta än en lismande vinnartyp i kostym med bara en förstenad kolbit mellan revbenen. Problematiskt har det blivit när jag gått från det ena till det andra. Revansch pratar Håkan Hellström mycket om. Det är rätt. Det är modigt sagt. Mycket av det vi gör i våra liv gör vi för att visa alla andra päron hur fel de hade. Och när vi sedan visat dem det, infinner sig den stora tomheten. Vi står förvirrade med blicken mot horisonten. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra sedan. Hur går man vidare från framgången?
Man kan göra som Thåström gjorde i början av nittiotalet. Resa till Amsterdam och bilda ett stökigt industriband med ständig rundgång på gitarrerna. Man kan bryta helt med sitt hemtrevliga gamla jag och bli en annan.
Första gången jag spelade med Lockerud (Svenska Mästarna, hur många ggr som helst, från innebandyns Mecka o vagga Mariestad) fick vi stryk två matcher i rad. Jag tänkte att dom aldrig ville se mig spela igen. för dom hade ont om folk i 2 matcher o dom hade sett mig spela med kompisarna på skoj i hallen, innan Lockeruds herrar skulle träna. Sen ringde de igen. Jag tänkte ” Jag är en idiot om jag tackar ja till det här igen” men samtidigt kände jag att jag kunde en del också i de här 1:a matcherna, i ett lag dessutom som jag aldrig tidigare hade spelat i (jag är nämligen ”Självlärd”) o dessutom för svenska mästarna, men att det inte riktigt klickade de här 2 matcherna. Efter stor tvekan tackade jag ja. Hur det gick? Jag fick spela med dom i 10 matcher! Sen blev jag skadad i knäet o andra saker kom ivägen för mig, så att det blev ingen ”riktig” innebandy karriär. Men jag fick 12 matcher o det gick riktigt bra, kan jag säga, för mig. Men hade jag fegat ur o tackat nej efter 2 matcher hade jag aldrig fått vara med om den häftiga resan. Jag hade blivit kvar i Landet Loser, med ett fönster halvöppet ut mot en gata och medmänniskorna där nere som oväsentliga pilar på en kompassnål.
Likadant är det med hockeylag. Det kan vara enklare att älska förlusten än segern. För när man börjar vinna kommer nya supportrar till arenan. Det är som att se sitt favoritband blir störst i världen, U2-stora, och stå vid bardiskarna och muttra att de sålt sig, att de var bättre när bara du och dina nördiga vänner lyssnade på dem.
Jag tror att man lär sig mer av nederlag och förlust än man gör av segrar. Man blir ödmjuk av motgångar, om man lyckas ta sig igenom dem vill säga. Att vara supporter handlar, liksom livet för övrigt, om vardagarna, om snöiga bortamatcher mot Luleå eller Frölunda, om solkiga nederlag borta mot Modo. Jag älskar Timrå med exakt samma perfektion när de ligger sist som jag gjort när dom spelat i slutspelet. Jag var lyckligare då. Möjligen. Men kärleksstaplarna ser lika fulla ut nu som då.
Luleå har gjort sig av med flera etablerade spelare inför den här säsongen. Nu leder man ligan. Sådant ger hopp. Det berättar för oss att inte ens pengarna är ett facit till den moderna hockeyn. Vi kan aldrig sitta och med hjälp av prislappen på spelartruppen lista ut vilket lag som ska vinna en match, en serie, ett VM. Det är inte bara de enskilda spelarna som spelar roll. Det handlar också om revansch, lagbygge, tränare, staden, omgivningar, historien och drömmarna.
Grejen är alltså att inte fastna i det som står still. Botten är ingen farlig plats att vara på om man har blicken riktad uppåt och ut, om man har hjärtat öppet. Botten är dessutom en väldigt solidarisk plats, den är lika för alla, den är en mötesplats för alla oss med vemodet som handklovar runt vardagen.
Hockeylag, som Timrå IK, som tvingats lära sig ödmjukhet blir alltid bättre av det. En människa som tvingas ut ur sig själv, ner på botten, och sedan långsamt arbetar sig uppåt och tillbaka, förvandlas för alltid till en bättre människa.
Det ser vi bevis för när det gäller Timrå IK. Jag är hoppfull mao. :)
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Det kan vara lättare att förlika sig med nederlaget än med framgången.
Det är alltid mer riskabelt att odla en seger och vinnarmentalitet. Lättare då att sjunka neråt, genom lager av förlust, och till sist ta mark med ett halvdarrigt leende.
Jag har alltid haft lättare att älska en förlorare i trasiga kläder med ett gott hjärta än en lismande vinnartyp i kostym med bara en förstenad kolbit mellan revbenen. Problematiskt har det blivit när jag gått från det ena till det andra.
Revansch pratar Håkan Hellström mycket om. Det är rätt. Det är modigt sagt. Mycket av det vi gör i våra liv gör vi för att visa alla andra päron hur fel de hade. Och när vi sedan visat dem det, infinner sig den stora tomheten. Vi står förvirrade med blicken mot horisonten. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra sedan. Hur går man vidare från framgången?
Man kan göra som Thåström gjorde i början av nittiotalet. Resa till Amsterdam och bilda ett stökigt industriband med ständig rundgång på gitarrerna.
Man kan bryta helt med sitt hemtrevliga gamla jag och bli en annan.
Första gången jag spelade med Lockerud (Svenska Mästarna, hur många ggr som helst, från innebandyns Mecka o vagga Mariestad) fick vi stryk två matcher i rad. Jag tänkte att dom aldrig ville se mig spela igen. för dom hade ont om folk i 2 matcher o dom hade sett mig spela med kompisarna på skoj i hallen, innan Lockeruds herrar skulle träna.
Sen ringde de igen.
Jag tänkte ” Jag är en idiot om jag tackar ja till det här igen” men samtidigt kände jag att jag kunde en del också i de här 1:a matcherna, i ett lag dessutom som jag aldrig tidigare hade spelat i (jag är nämligen ”Självlärd”) o dessutom för svenska mästarna, men att det inte riktigt klickade de här 2 matcherna.
Efter stor tvekan tackade jag ja. Hur det gick?
Jag fick spela med dom i 10 matcher! Sen blev jag skadad i knäet o andra saker kom ivägen för mig, så att det blev ingen ”riktig” innebandy karriär.
Men jag fick 12 matcher o det gick riktigt bra, kan jag säga, för mig.
Men hade jag fegat ur o tackat nej efter 2 matcher hade jag aldrig fått vara med om den häftiga resan.
Jag hade blivit kvar i Landet Loser, med ett fönster halvöppet ut mot en gata och medmänniskorna där nere som oväsentliga pilar på en kompassnål.
Likadant är det med hockeylag. Det kan vara enklare att älska förlusten än segern. För när man börjar vinna kommer nya supportrar till arenan. Det är som att se sitt favoritband blir störst i världen, U2-stora, och stå vid bardiskarna och muttra att de sålt sig, att de var bättre när bara du och dina nördiga vänner lyssnade på dem.
Jag tror att man lär sig mer av nederlag och förlust än man gör av segrar.
Man blir ödmjuk av motgångar, om man lyckas ta sig igenom dem vill säga.
Att vara supporter handlar, liksom livet för övrigt, om vardagarna, om snöiga bortamatcher mot Luleå eller Frölunda, om solkiga nederlag borta mot Modo.
Jag älskar Timrå med exakt samma perfektion när de ligger sist som jag gjort när dom spelat i slutspelet. Jag var lyckligare då. Möjligen.
Men kärleksstaplarna ser lika fulla ut nu som då.
Luleå har gjort sig av med flera etablerade spelare inför den här säsongen. Nu leder man ligan. Sådant ger hopp.
Det berättar för oss att inte ens pengarna är ett facit till den moderna hockeyn.
Vi kan aldrig sitta och med hjälp av prislappen på spelartruppen lista ut vilket lag som ska vinna en match, en serie, ett VM. Det är inte bara de enskilda spelarna som spelar roll.
Det handlar också om revansch, lagbygge, tränare, staden, omgivningar, historien och drömmarna.
Grejen är alltså att inte fastna i det som står still. Botten är ingen farlig plats att vara på om man har blicken riktad uppåt och ut, om man har hjärtat öppet. Botten är dessutom en väldigt solidarisk plats, den är lika för alla, den är en mötesplats för alla oss med vemodet som handklovar runt vardagen.
Hockeylag, som Timrå IK, som tvingats lära sig ödmjukhet blir alltid bättre av det. En människa som tvingas ut ur sig själv, ner på botten, och sedan långsamt arbetar sig uppåt och tillbaka, förvandlas för alltid till en bättre människa.
Det ser vi bevis för när det gäller Timrå IK.
Jag är hoppfull mao. :)
Vilke mastodont inlägg. :/