Timrå IK

Skarin: Inledningen på säsongen lär ha spelat in en aning. När det nu gått så pass bra så känner man från föreningens sida att det inte behöver panikvärvas. Det kan ju i och för sig vara klokt. Men nu är vi där igen. Spelare går sönder, en efter en. Det börjar se aningen prekärt ut. Nu får man belasta de spelare som finns på ett sätt som ökar risken för nya skador.

Det går som bekant fort i håkky. Rätt vad det är kan vi befinna oss i de nedre regionerna. Det är tur att vi fått den start vi fått trots allt.

250kg kärlek: Vad man får ut av detta, är att man inte tänker satsa på att korttidsvärva några mer spelare, man tar vad man har
Eller att Sonnenberg kommer om det krisar innan sista datumet för värvningar går ut.

Vi som fallit i fel kärleksfälla har egentligen inte så mycket att längta efter, eller drömma om.
Vi som håller på Timrå,Luleå el. SAIK, Vi är som utspottade apelsinkärnor bara, en kvarglömd gammal öl på festen, en gammal kvarglömd socka i ett hörn...
Ändå är det just där, i klubbarna utan chans, som de allra trognaste fansen finns.
Vårt minne är kort. Efter en sommar har vi glömt.
Efter en sommar står vi där igen på läktaren i Eon och drömmer halsbrytande stort och galet igen.
Ibland sker mirakel. Luleå el. SAIK vinner SM-guld, Timrå slåss om guldet och nosar på en topplats i ES.

Men allt det där är enbart undantag i en rätt tröstlös skymning.
Men vår kärlek till klubben tar ingen hänsyn till framgångar.
Vi vet att vi kommer bli besvikna. Vi vet att vi är lurade.
Vi vet innerst inne att vi aldrig kommer vinna något, att vi får vara glada om vi håller oss kvar, men allt sånt där spelar ingen roll ijentligen.
Man kan inte sjunga undergångssånger för luttrade fans.
Vi kan alla verser utantill.

Vad har vår kärlek med segrar att göra?
Vi är en del av legenden, historien runt vårt lag. Traditionen och idealen är viktiga för oss.
Vi vill inte att rika mijonärer kommer och vulgär köper oss för smutsiga pengar.
Vi har förlikat oss med att vi är förlorare, det gör inte så mycket.
Stanken från gatorna och gränderna sitter i matchställen. Vi vill leva på ett enda sätt: Millwall-hardcore.
Drömmarna om guld och segrar är i sig själva bra nog.

Men... visst är det kul när Luleå slår Frölunda, när Timrå vinner borta mot HV, när tabellen snurrat runt och hamnat på skallen.
Visst är det fantastiskt när lilla Luleå slår LHC och leder ES o Timrå är 3:a fast vi inte har spelat särdeles bra på slutet?

Vad hände med drömmens dramaturgi?
Kanske är det så att ingen berättat för Timrå o Luleå att deras drömmar är naiva lögner, världsfrånvända vindar från en annan tid, en annan plats.
Ingen har berättat för Timrå att de är lillkusinen från landet, med tandställning och tejpade glasögon.

Timrå bara kör. Som Luleå.
Tänk hur överlägset magiskt det känns för oss som följt detta Timrå under alla år, i ösregn, snökaos och svårmod, och som nu kan se vårt lag överst i en av världens bästa serier.
Galet o helt underbart.
Det är därför jag är så förälskad i den här sporten.
Det är därför jag är så förälskad i Timrå.