Timrå är som ett blåmärke på huden, vackert, svidande, nära. Timrå är starkt som rött, rött vin. Som en vind eller eld genom venerna, genom kroppen.
I Östersjäland finns det några som älskar Timrå. Liksom i Gussjö el. i Finnmarken. Vi finns överallt. Vi är som tillfälliga partisaner, i bergen, små öar av rött, små öar av koncentrerad kärlek, verksam godhet i en värld som driver som ett isflak här uppe i norr, i vår lilla blågula blindtarm, vårt appendix till världen. Alla jag träffar som älskar Timrå IK o som inte bor i Sundsvall med omnejd, har en sak gemensamt o dom berättar alla samma sak.
Dom tvingas försvara sig mot okunniga, ignoranta, hånfulla motståndare i sina liv (läs modoiter), på arbetet, hemma, på skolgården som öser ur sin okunskap och sina trötta fördomar, sitt förakt, över dem för att deras hjärta är programmerat efter en annan kod.
Vi måste fortsätta att skicka ut våra stridsfartyg för alla oss. Vi måste beordra upp stridsflygen för alla oss som inte vet bättre än att sitta framför teven i vår rödvita matchtröja med en pilsner i näven och som har Rött -blod.
Kärlek ska aldrig behöva försvaras. Vi är fler än vad många tror. Vi lever åtskilda och isolerade men vi finns ute i landet, och vår övertygelse och vår kärlek kommer aldrig att besegras.
Jag har en mortel. Det är bra. En sån där riktig i marmor. Jag brukar lägga några pepparkorn i den och krossa dem när jag blir arg. Det är också mycket bra. Så ett tips till grabbarna inför kvällens drabbning: Jag vill se er spela, precis som jag när jag är furiöst arg, då jag lägger några svarta pepparkorn i min mortel och går bärsärk som Paolo Roberto på kokain i sin fasters kök. Hela köket och halva hallen är ganska snart prickigt av en rödvits krossade pepparkorn.... så vill jag se VF krossas ikväll
Nu sitter tröjan där den ska. Nu ska jag ställa mig i fönstret i min Timrå-tröja och låta solen gräva gångar via ögonen och in i bakhuvudet. Solen i slutet av Oktober är en hastig vän. Det gäller att passa på. Det röd-vita hjärtat är redo för match.
· 
Timrå är starkt som rött, rött vin. Som en vind eller eld genom venerna, genom kroppen.
I Östersjäland finns det några som älskar Timrå. Liksom i Gussjö el. i Finnmarken.
Vi finns överallt. Vi är som tillfälliga partisaner, i bergen, små öar av rött, små öar av koncentrerad kärlek, verksam godhet i en värld som driver som ett isflak här uppe i norr, i vår lilla blågula blindtarm, vårt appendix till världen.
Alla jag träffar som älskar Timrå IK o som inte bor i Sundsvall med omnejd, har en sak gemensamt o dom berättar alla samma sak.
Dom tvingas försvara sig mot okunniga, ignoranta, hånfulla motståndare i sina liv (läs modoiter), på arbetet, hemma, på skolgården som öser ur sin okunskap och sina trötta fördomar, sitt förakt, över dem för att deras hjärta är programmerat efter en annan kod.
Vi måste fortsätta att skicka ut våra stridsfartyg för alla oss. Vi måste beordra upp stridsflygen för alla oss som inte vet bättre än att sitta framför teven i vår rödvita matchtröja med en pilsner i näven och som har Rött -blod.
Kärlek ska aldrig behöva försvaras.
Vi är fler än vad många tror. Vi lever åtskilda och isolerade men vi finns ute i landet, och vår övertygelse och vår kärlek kommer aldrig att besegras.
Jag har en mortel. Det är bra. En sån där riktig i marmor.
Jag brukar lägga några pepparkorn i den och krossa dem när jag blir arg.
Det är också mycket bra.
Så ett tips till grabbarna inför kvällens drabbning:
Jag vill se er spela, precis som jag när jag är furiöst arg, då jag lägger några svarta pepparkorn i min mortel och går bärsärk som Paolo Roberto på kokain i sin fasters kök.
Hela köket och halva hallen är ganska snart prickigt av en rödvits krossade pepparkorn.... så vill jag se VF krossas ikväll
Nu sitter tröjan där den ska.
Nu ska jag ställa mig i fönstret i min Timrå-tröja och låta solen gräva gångar via ögonen och in i bakhuvudet. Solen i slutet av Oktober är en hastig vän. Det gäller att passa på.
Det röd-vita hjärtat är redo för match.
Redigerad kommentar