Paddan: Några av mina bästa vänner är Modoiter, nån är FBK:are, nån håller på SAIK. Han som gillar Modo är från en liten ort i Ångermanland vilket märks på alla sätt.:)) Han älskar Modo lika mycket som jag älskar Timrå.
Det finns ett släktdrag hos oss som gillar Sverige och som älskar den svenska hockeyn. Det är på nåt sätt en sorts civiliserat drag, en sorts melankolisk längtan efter sköna upplevelser i livet. Det här är ingenting som gör oss till bättre människor men det gör oss till de vi är.
En sann estet går aldrig ut i sunkiga träningsbyxor och förvandlar gator och torg till sitt privata vardagsrum. En sann estet sträcker ut en hand åt motståndaren, dricker måttligt, läser tjocka böcker om kärlek, tar långa promenader, är en ambassadör för sig själv i varje givet läge, är vänlig mot främlingar, undviker ovårdat språk, beter sig alltid så värdigt hon kan och inser att allt det vi gör i vår vardag försvinner upp i himlen i en väldig regnbågsfärgad våg och kommer sedan tillbaka till oss. Flummigt, jag vet :))
Jag skulle aldrig få för mig att skriva långa hatiska mail till människor som tycker något annat än jag. Jag skulle aldrig pissa ner mig själv genom att hata anonymt på internet som en skitkäkande fluga. Jag skulle aldrig stå på en arena och skrika ut mitt hat mot människor som har andra färger på sin halsduk. Det gör mig inte till en bättre människa, men de gör mig en smula mänsklig. Det är egentligen allting annat än snobbigt, detta att vägra göra skillnad på folk och folk. Vi är alla unika.
Att man sen kan skämta med varann med glimten i ögat o tracka lite, det är inte hat. Det är en krydda.
Hahl Bundy: Vilket trevligt inlägg. På något sätt ser jag Di Leva framför mig, sjungandes "Sträck ut din hand". Fast i hockeyvärlden hade han nog snarare sträckt ut armbågen och nitat sin motståndare med en regelvidrig tackling.
· 
· 
Han som gillar Modo är från en liten ort i Ångermanland vilket märks på alla sätt.:))
Han älskar Modo lika mycket som jag älskar Timrå.
Det finns ett släktdrag hos oss som gillar Sverige och som älskar den svenska hockeyn.
Det är på nåt sätt en sorts civiliserat drag, en sorts melankolisk längtan efter sköna upplevelser i livet.
Det här är ingenting som gör oss till bättre människor men det gör oss till de vi är.
En sann estet går aldrig ut i sunkiga träningsbyxor och förvandlar gator och torg till sitt privata vardagsrum. En sann estet sträcker ut en hand åt motståndaren, dricker måttligt, läser tjocka böcker om kärlek, tar långa promenader, är en ambassadör för sig själv i varje givet läge, är vänlig mot främlingar, undviker ovårdat språk, beter sig alltid så värdigt hon kan och inser att allt det vi gör i vår vardag försvinner upp i himlen i en väldig regnbågsfärgad våg och kommer sedan tillbaka till oss. Flummigt, jag vet :))
Jag skulle aldrig få för mig att skriva långa hatiska mail till människor som tycker något annat än jag.
Jag skulle aldrig pissa ner mig själv genom att hata anonymt på internet som en skitkäkande fluga.
Jag skulle aldrig stå på en arena och skrika ut mitt hat mot människor som har andra färger på sin halsduk.
Det gör mig inte till en bättre människa, men de gör mig en smula mänsklig.
Det är egentligen allting annat än snobbigt, detta att vägra göra skillnad på folk och folk.
Vi är alla unika.
Att man sen kan skämta med varann med glimten i ögat o tracka lite, det är inte hat.
Det är en krydda.
Redigerad kommentar