Bortamatcher. Nästan alltid sena lördagskvällar eller också mitt i veckan, tisdagar o torsdagar, dessutom alltid ett oroligt gnällande innan, under och efter. Jag är äldre nu men det är ungefär likadant jämt. Man lider sig igenom matcherna. Det är kallt. Det är bortaplan. Bortamatcher är en sorts ensamhet. Bortamatcher är som fördrinken, de är som de rentvättade kallingarna, de är som det nyfikna ansiktet vid första daten. Det var en kompis som sa att Bortamatcher är bara en väg att komma innanför trosorna, att få det man vill ha. Det kanske ligger nåt i det. Vi vill ha Guldet o utan bortasegrar kan man inte få det.
Timrå har haft halva laget skadat men är nu intakt, äntligen, o vi har tagit en hel del skalper på bortaplan den här säsongen. Minns förra säsongen då vi tog, var det EN?! 3poängare på hela säsongen, EN. Challe o spelarna fick ingenting i Timrå att glittra ifjol på bortaplan. Men ändå var det den sista matchen i Luleå som fick oss att vilja sälja hela universum i euforisk lycka.
Nu är det andra tider. Nu har vi tagit de där poängen på bortaplan. Kanske man inte är så ensam ändå när matcherna är på bortaplan?
Jag är helt o fullt övertygad om att Kärleken till laget är som en drog. Den är fantastisk medan den pågår, men tar livet av dig i längden!
Hahl Bundy: Jag tror vi vinner ganska stort ikväll. Satt i möte med en värmlänning idag men han ville av någon mysko anledning bara prata bandy...med a alltså....inte u. Försökte snylta till mig att åka ned med honom tillbaka men det slingrade han sig ur på något märkligt sätt. Han kände nog på sig att de skulle förlora. Så jag har bra känsla inför matchen ;-)
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Nästan alltid sena lördagskvällar eller också mitt i veckan, tisdagar o torsdagar, dessutom alltid ett oroligt gnällande innan, under och efter.
Jag är äldre nu men det är ungefär likadant jämt.
Man lider sig igenom matcherna. Det är kallt. Det är bortaplan.
Bortamatcher är en sorts ensamhet.
Bortamatcher är som fördrinken, de är som de rentvättade kallingarna, de är som det nyfikna ansiktet vid första daten.
Det var en kompis som sa att Bortamatcher är bara en väg att komma innanför trosorna, att få det man vill ha. Det kanske ligger nåt i det.
Vi vill ha Guldet o utan bortasegrar kan man inte få det.
Timrå har haft halva laget skadat men är nu intakt, äntligen, o vi har tagit en hel del skalper på bortaplan den här säsongen.
Minns förra säsongen då vi tog, var det EN?! 3poängare på hela säsongen, EN.
Challe o spelarna fick ingenting i Timrå att glittra ifjol på bortaplan.
Men ändå var det den sista matchen i Luleå som fick oss att vilja sälja hela universum i euforisk lycka.
Nu är det andra tider.
Nu har vi tagit de där poängen på bortaplan.
Kanske man inte är så ensam ändå när matcherna är på bortaplan?
Jag är helt o fullt övertygad om att Kärleken till laget är som en drog.
Den är fantastisk medan den pågår, men tar livet av dig i längden!