Den här tiden på året o mer o mer naturligtvis, ju längre in på vintern vi kommer, så är Solen som en darrig, spattig tjackpundare. Hastig, snabb, virrig, fort som bara den, är den borta över hustaken och vinden drar ner från norr och skjuter tiotusen små osynliga knivar av köld rakt in under huden, mellan kragen och rocken, precis där halsduken (givetvis röd och vit) inte hinner täcka upp. Där smiter kylan in och mörkret som ett vattenfall, är plötsligt överallt, som blodet ur hissarna i The Shining.
Var ute i älven igår o fick faktiskt en Havsöring på 3.5 kg. Men det var långt mellan huggen, jag fick några fina bitar till, men när man står där i dimman som det var igår o Solen gör allt för att bryta igenom o verkligen vill visa sig över älven de alltmer mindre timmarna på dygnet, så tänker man ändå på Timrå, som en kille som tänker på tjejen som han håller kär. Det slog mig där igår att: Innerst inne håller alla på Timrå.
Jag tror varje medmänniska om gott. Jag tror att alla vill bli så bra, vackra, goda, innerliga som möjligt. Alla vill ha nära till kultur, konst, Hockey dvs. Timrå, nära till det mänskliga arvet. Alla vill gå värdiga i kostym i den lätta vårsolen längs gatorna i Sverige och knäppa upp skjortkragen vid Torgtrapporna o höra sorlet omkring, känna strävheten, syrligheten och sötman från en flyktig kyss i vimlet. Alla vill ha nära till det som betyder något, till Hockey o intensitet, till minne och kärlek. Ingen vill gå till en vindpinad arena i ösregn och heja på ett lag som en mediemogul ”handlat” eller en smutsigt och snuskigt rikt lag som bara handlar o köper hej vilt för att sen se sin undergång.
Alla är värdiga på riktigt. Därför håller alla på Timrå. Innerst inne.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Hastig, snabb, virrig, fort som bara den, är den borta över hustaken och vinden drar ner från norr och skjuter tiotusen små osynliga knivar av köld rakt in under huden, mellan kragen och rocken, precis där halsduken (givetvis röd och vit) inte hinner täcka upp.
Där smiter kylan in och mörkret som ett vattenfall, är plötsligt överallt, som blodet ur hissarna i The Shining.
Var ute i älven igår o fick faktiskt en Havsöring på 3.5 kg.
Men det var långt mellan huggen, jag fick några fina bitar till, men när man står där i dimman som det var igår o Solen gör allt för att bryta igenom o verkligen vill visa sig över älven de alltmer mindre timmarna på dygnet, så tänker man ändå på Timrå, som en kille som tänker på tjejen som han håller kär.
Det slog mig där igår att: Innerst inne håller alla på Timrå.
Jag tror varje medmänniska om gott.
Jag tror att alla vill bli så bra, vackra, goda, innerliga som möjligt.
Alla vill ha nära till kultur, konst, Hockey dvs. Timrå, nära till det mänskliga arvet.
Alla vill gå värdiga i kostym i den lätta vårsolen längs gatorna i Sverige och knäppa upp skjortkragen vid Torgtrapporna o höra sorlet omkring, känna strävheten, syrligheten och sötman från en flyktig kyss i vimlet.
Alla vill ha nära till det som betyder något, till Hockey o intensitet, till minne och kärlek.
Ingen vill gå till en vindpinad arena i ösregn och heja på ett lag som en mediemogul ”handlat” eller en smutsigt och snuskigt rikt lag som bara handlar o köper hej vilt för att sen se sin undergång.
Alla är värdiga på riktigt.
Därför håller alla på Timrå.
Innerst inne.