Hockeyn älskar sina derbyn. Vi älskar när känslorna får spela fritt, när vi delar en stad el. ett län (som i vårt fall) i två delar och låter dessa delar göra upp på planen (och på läktaren, ibland även utanför läktaren) o vi älskar när en match rusar igång med sin egen dramaturgi. Derbyns dramaturgi är de vackraste vi vet. Sedan finns det så klart grader i derbyhettan...Inget är så hett som vårt derby. Möjligtvis Djurgården o AIK, men sen är det vårt.
Timrå-M0d0. Det känns att det är derby. Det känns också att det är ett speciellt derby. Perra mot Challe. Styf mot Svarten. Lander mot Sussie o Erixon mot Timander. Pikka mot Tollefsen. Timrå har 24 p M0d0 har 21 p. Man ser på folk när man går på stan el. byn (i mitt fall) att det är derby snart. Fokuserade blickar. Spända ansikten. Ett nervöst trummande med teskeden mot bordet på det lokala haket. Bebisar, hundar, mopeder, bussar, bilar, hjälmar, jackor, ansikten; allt borde vara o är, i vissa fall, målat i rött och vitt. Man måste vara i denna muskel som Timrå är, för att verkligen bli en del av stämningen inför en sådan här match. Det är fantastiskt.
Hockey är som kärlek. Den kan vara söndrande, skoningslös, våldsam och fullständigt barbarisk. Den lockar fram stenåldersgrobianen hos många män. Den kan leda till hat och förnedring. Liksom kärleken kan den bygga trappor rakt ner i underjorden och utan att man fattar hur det gick till så är man plötsligt i källaren med sitt hat, som var kärlek en gång.
Men Hockey kan också vara som kärlek när den är som allra bäst och vackrast, när den bygger stegar mot himlen, när den rör vid oss med en lätt, sval hand och gör oss till bättre människor, värdigare, vänligare, hederligare och vackrare människor. Hockeyn kan vara det där sagolika ögonkastet som sätter hela din kropp i brand. Timrå Måste vinna!! Hör ni det?!
Hahl Bundy: Vilken smakfull text, akta dig så att inte en målhungrig Skröder äter upp dig. Men vår norrman brukar skona liv, han kunde ha hoppat ihjäl en tik, men skonade honom, Som Skröder säger, är man stor måste man vara snäll...
· 
· 
Vi älskar när känslorna får spela fritt, när vi delar en stad el. ett län (som i vårt fall) i två delar och låter dessa delar göra upp på planen (och på läktaren, ibland även utanför läktaren) o vi älskar när en match rusar igång med sin egen dramaturgi.
Derbyns dramaturgi är de vackraste vi vet.
Sedan finns det så klart grader i derbyhettan...Inget är så hett som vårt derby.
Möjligtvis Djurgården o AIK, men sen är det vårt.
Timrå-M0d0. Det känns att det är derby. Det känns också att det är ett speciellt derby.
Perra mot Challe. Styf mot Svarten. Lander mot Sussie o Erixon mot Timander.
Pikka mot Tollefsen.
Timrå har 24 p M0d0 har 21 p.
Man ser på folk när man går på stan el. byn (i mitt fall) att det är derby snart.
Fokuserade blickar. Spända ansikten. Ett nervöst trummande med teskeden mot bordet på det lokala haket.
Bebisar, hundar, mopeder, bussar, bilar, hjälmar, jackor, ansikten; allt borde vara o är, i vissa fall, målat i rött och vitt.
Man måste vara i denna muskel som Timrå är, för att verkligen bli en del av stämningen inför en sådan här match. Det är fantastiskt.
Hockey är som kärlek.
Den kan vara söndrande, skoningslös, våldsam och fullständigt barbarisk.
Den lockar fram stenåldersgrobianen hos många män. Den kan leda till hat och förnedring. Liksom kärleken kan den bygga trappor rakt ner i underjorden och utan att man fattar hur det gick till så är man plötsligt i källaren med sitt hat, som var kärlek en gång.
Men Hockey kan också vara som kärlek när den är som allra bäst och vackrast, när den bygger stegar mot himlen, när den rör vid oss med en lätt, sval hand och gör oss till bättre människor, värdigare, vänligare, hederligare och vackrare människor.
Hockeyn kan vara det där sagolika ögonkastet som sätter hela din kropp i brand.
Timrå Måste vinna!!
Hör ni det?!