Vår värld är verkligen upp och ner. Vi fans ska bära varenda hundskalle som pösmagade medelklassgubbar på kansliet, lyckas gräva upp med sina silverspadar! När vi försöker göra nånting, genom att tex erbjuda oss att hjälpa till att samla in pengar till Sonnie så får man en klapp på huvet: ”Tack men Nej tack, lilla vän. Ni förstår inte bättre.”
Det är vi fans som är barbarer och huliganer. Det är vi som är svansen. Det är vi som ska huggas av. Det är vi som förstör hockeyn. Det är vi som super, slåss, förstör, bränner bengaliska eldar, smugglar in sprit. Det är vi som inte "är där för hockeyn." Det är vi som är bråkstakarna som inte vet vad kärlek är.
I värmen, bland snittarna och de smalblåsta glasen, står ledningen och tjänar pengar. Några av dem kan nåt om Hockey men det känns som De flesta inte kan det. De suckar tungt åt oss. De avskyr oss. De tycker vi är idioter. Så känns det nu. Det var länge sedan de glömde vad det var som en gång fick dem att börja ta ansvar…… Just det; kärleken till laget... Nu anser de sig ha rätten av avgöra vem som älskar och varför.
I knarrande läderfåtöljer sitter kostymerna och ”idiotförklarar” fansen genom nån besserwisser attityd till oss som åker 12 mil i regn mörker o snöstorm o som står där varje hemmamatch o som ”plöjer” ner pengar på resor, matchtröjor, biljetter o mat.
Vi som andas och lever vårt klubbmärke Vi får bara världens långfinger. Vi är inte mer värda än en fimp i en pissränna. Själv tjänar människor multum, som knappt kan stava till miljoner, genom att spela Hockey och det är våra pengar, det är vi som håller deras jättelöner under armarna. Sen åker dom omkring med gamnackar o presterar Nada Zipp Zero på isen. Sen går de förbi oss som om dom vore de sända av nån Högre makt. Vi borde bli inbjudna till de fina borden. Vi borde få mer än trötta suckar och förakt när vi säger det vi tycker om hur spelarna o ledningen agerar. Vi finns. Vi älskar. Vi brinner. Vi säljer inte våra själ eller vår kärlek för hela världens skatter.
Alla dessa miljoner bara för att vårt hjärta äntligen ska få spänna och kvida, vid gränsen, vid horisonten, där det enda som räknas alltid, är kärleken till laget, staden, färgerna, klubbmärket. Det finns inget att gömma sig bakom längre. Ingen kommer undan med halvmesyrer. Vi fans, framförallt Timrås fans, kan det här med hur Timråhockey ska spelas, Hur 1:a centern ska agera, hur spelet ska se ut o hur LAGET går före JAGET.
Mitt i allt kaos, all förvirring, all smuts, alla fula arenor, alla skandaler, mitt i allt detta förvridna skal av stank och skrot, står vi o sjunger våra sånger. Jag hör de sångerna ända hit. Laget är anledningen att stiga upp på morgonen, färgerna som en hägring under dagen, i trafikrusningen, vid lunchbordet, på torget, under träden sent på kvällen när man står med en kall öl med kompisarna i täckjackor och keps, när man ser den låga himlen tända sina stjärnor... Då är kärleken till laget själva veken i jorden, gryningen som kommer med värme och trafik, med sol och tröst. Kärleken till laget, Den är med mig. Kärleken är inget utanför. Kärleken kan inte köpas eller säljas för pengar.
Jag har sagt det tidigare o jag säger det igen: Kärleken som ett födelsmärke. Eller klubbmärke. Sån är min kärlek till Timrå IK, hela regionen, historien, husen, människorna, leendet i trängseln. Kärleken är som en extra kroppsdel, ett sjätte sinne. Man älskar inte sitt lag efter några trista glas öl mellan tre och fem på lördagen. Man älskar sitt lag hela veckan. Varje sekund av sitt liv, är man en del av klubben, av rykten och framgång, av bakslag, vinster och förlust. Man värnar sin familj. Man arbetar efter förmåga. Hela tiden älskar man. Hela tiden tickar laget in, som osynligt ljus, in i artärerna. Kärlek är både en välsignelse och en förbannelse. Det vet alla som älskat och blivit sviken. Det här vet alltså alla. Det är därför det gör så ont när ledningen, laget o spelarna inte gör sin del, när de flesta inte verkar ha kärleken till klubben, när dom genom sitt kroppsspråk o sin attityd både utanför o framförallt PÅ isen pinkar på oss supportrar som har den här kärleken till klubben o laget!
Alla supportrar har påtalat sen i somras hur tunn trupp vi har, att vi behöver 13 ,14 forwards, att vi behöver Sonnie. Vad får man? Ett snett ”taskigt” leende o en klapp på huvet, som man kan ge nån som i sina egna ögon är eljest, eftersom man anser vara så Förmer än supportrarna. I ledningens ögon ska vi vara som Lobotomerade Lallare o hålla tyst. Vi är inte värda mer!
· 
Vi fans ska bära varenda hundskalle som pösmagade medelklassgubbar på kansliet, lyckas gräva upp med sina silverspadar!
När vi försöker göra nånting, genom att tex erbjuda oss att hjälpa till att samla in pengar till Sonnie så får man en klapp på huvet: ”Tack men Nej tack, lilla vän. Ni förstår inte bättre.”
Det är vi fans som är barbarer och huliganer. Det är vi som är svansen. Det är vi som ska huggas av. Det är vi som förstör hockeyn.
Det är vi som super, slåss, förstör, bränner bengaliska eldar, smugglar in sprit. Det är vi som inte "är där för hockeyn."
Det är vi som är bråkstakarna som inte vet vad kärlek är.
I värmen, bland snittarna och de smalblåsta glasen, står ledningen och tjänar pengar.
Några av dem kan nåt om Hockey men det känns som De flesta inte kan det.
De suckar tungt åt oss. De avskyr oss. De tycker vi är idioter. Så känns det nu.
Det var länge sedan de glömde vad det var som en gång fick dem att börja ta ansvar……
Just det; kärleken till laget...
Nu anser de sig ha rätten av avgöra vem som älskar och varför.
I knarrande läderfåtöljer sitter kostymerna och ”idiotförklarar” fansen genom nån besserwisser attityd till oss som åker 12 mil i regn mörker o snöstorm o som står där varje hemmamatch o som ”plöjer” ner pengar på resor, matchtröjor, biljetter o mat.
Vi som andas och lever vårt klubbmärke Vi får bara världens långfinger. Vi är inte mer värda än en fimp i en pissränna.
Själv tjänar människor multum, som knappt kan stava till miljoner, genom att spela Hockey och det är våra pengar, det är vi som håller deras jättelöner under armarna.
Sen åker dom omkring med gamnackar o presterar Nada Zipp Zero på isen. Sen går de förbi oss som om dom vore de sända av nån Högre makt.
Vi borde bli inbjudna till de fina borden. Vi borde få mer än trötta suckar och förakt när vi säger det vi tycker om hur spelarna o ledningen agerar.
Vi finns. Vi älskar. Vi brinner. Vi säljer inte våra själ eller vår kärlek för hela världens skatter.
Alla dessa miljoner bara för att vårt hjärta äntligen ska få spänna och kvida, vid gränsen, vid horisonten, där det enda som räknas alltid, är kärleken till laget, staden, färgerna, klubbmärket.
Det finns inget att gömma sig bakom längre. Ingen kommer undan med halvmesyrer.
Vi fans, framförallt Timrås fans, kan det här med hur Timråhockey ska spelas, Hur 1:a centern ska agera, hur spelet ska se ut o hur LAGET går före JAGET.
Mitt i allt kaos, all förvirring, all smuts, alla fula arenor, alla skandaler, mitt i allt detta förvridna skal av stank och skrot, står vi o sjunger våra sånger.
Jag hör de sångerna ända hit.
Laget är anledningen att stiga upp på morgonen, färgerna som en hägring under dagen, i trafikrusningen, vid lunchbordet, på torget, under träden sent på kvällen när man står med en kall öl med kompisarna i täckjackor och keps, när man ser den låga himlen tända sina stjärnor...
Då är kärleken till laget själva veken i jorden, gryningen som kommer med värme och trafik, med sol och tröst.
Kärleken till laget, Den är med mig. Kärleken är inget utanför. Kärleken kan inte köpas eller säljas för pengar.
Jag har sagt det tidigare o jag säger det igen: Kärleken som ett födelsmärke. Eller klubbmärke. Sån är min kärlek till Timrå IK, hela regionen, historien, husen, människorna, leendet i trängseln.
Kärleken är som en extra kroppsdel, ett sjätte sinne. Man älskar inte sitt lag efter några trista glas öl mellan tre och fem på lördagen. Man älskar sitt lag hela veckan.
Varje sekund av sitt liv, är man en del av klubben, av rykten och framgång, av bakslag, vinster och förlust. Man värnar sin familj. Man arbetar efter förmåga.
Hela tiden älskar man. Hela tiden tickar laget in, som osynligt ljus, in i artärerna.
Kärlek är både en välsignelse och en förbannelse. Det vet alla som älskat och blivit sviken.
Det här vet alltså alla.
Det är därför det gör så ont när ledningen, laget o spelarna inte gör sin del, när de flesta inte verkar ha kärleken till klubben, när dom genom sitt kroppsspråk o sin attityd både utanför o framförallt PÅ isen pinkar på oss supportrar som har den här kärleken till klubben o laget!
Alla supportrar har påtalat sen i somras hur tunn trupp vi har, att vi behöver 13 ,14 forwards, att vi behöver Sonnie.
Vad får man?
Ett snett ”taskigt” leende o en klapp på huvet, som man kan ge nån som i sina egna ögon är eljest, eftersom man anser vara så Förmer än supportrarna.
I ledningens ögon ska vi vara som Lobotomerade Lallare o hålla tyst.
Vi är inte värda mer!