Mitt hjärta för laget Timrå IK är oändligt. När jag ser mitt eget hjärta idag är det litet som ett knapphål och blankt svart. Det är tunga dagar just nu för oss. Världen kommer liksom inte ur startblocken. Man fastnar, ramlar, är på väg upp, och ramlar igen. Några spelare är på väg bort från Timrå, det är likviditetsproblem o fylleskandaler och jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte brydde mig.
Jag älskar Timrå IK och vill ha det så glittrande och vacker som möjligt. Men man vill ju i sin naivitet tro att Ingenting dör el. också så är det så att allt som dör kommer tillbaka till oss. Som katten Chruchill i Stephen Kings Jurtjurkogården. Som Rachel, med rösten sträv av jord... Som ett fyllo som blir nykter. Som Tomas Ledin. Som Timrå IK.
Jag vill tro att Ingenting dör att Ingenting når vägs ände att man kan leva i all oändlighet. Kärleken till laget och färgerna gräver sig en väg ut ur allting som står still. Det är min naiva dröm.
En annan tanke som jag har om Timrå IK o det gäller både laget o ledningen är att: VISA OSS SUPPORTRAR RESPEKT!
O här ligger det en poäng kanske tom två.
Den första poängen är att Timrå IK är för bra för att vara så här dåliga. Den andra poängen är att Timrås supportrar just nu är vackrare, värdigare och stoltare än laget. Det är aldrig en bra ekvation. I match efter match mot Modo, mot AIK osv osv så gav klacken aldrig upp. Man sjöng nederlagets feber ur kroppen. Det är stort. Det vittnar om ett kollektivt stort hjärta.
Själv minns jag stunder när någon jag var mycket förälskad i gav mig en chans, såg mig i ögonen och sade; ”Du är ett äckel men du är också människa. Skit händer som det heter i översättning.” Vilken enastående bragd att få det förtroendet.
Det har Timrå IK fått av sina fans Gång på Gång. Nu anser jag att man har ett uppdrag och ett kall att bjuda tillbaka.
All min sympati och all min kärlek går ut till alla er som lägger ert hjärta i händerna på det här laget. Ibland funderar jag på om VI inte förtjänar bättre. Egentligen.
Hahl Bundy: Vackerrt skrivet bäste olycksbroder. Jag sitter här, lätt gråtmild med Demian ur högtalarna och en oöppnad vinare framför mig....Tatueringen på armen börjar så smått läka och ser riktigt bra ut. Även om blåfärgen nog kommer behöva fyllas på. Jag stryker med handen över den och känner, faktiskt, hur hjärtat rycker till lite av stolthet. Någonstans därinne finns det, ett bultande, stolt Timrå-hjärta. Den senaste tidens förnedring har inte lyckats döda det, tvärtom känner jag ett större behov än någonsin att stå upp för mitt älskade TIK! Därför hopas jag på rejäl uppslutning mot Brynäs och en publik som visar övriga hockey-Sverige varför den gång efter annan utnämns till en av Sveriges bästa.
· 
När jag ser mitt eget hjärta idag är det litet som ett knapphål och blankt svart.
Det är tunga dagar just nu för oss.
Världen kommer liksom inte ur startblocken. Man fastnar, ramlar, är på väg upp, och ramlar igen.
Några spelare är på väg bort från Timrå, det är likviditetsproblem o fylleskandaler och jag skulle ljuga om jag skrev att jag inte brydde mig.
Jag älskar Timrå IK och vill ha det så glittrande och vacker som möjligt.
Men man vill ju i sin naivitet tro att Ingenting dör el. också så är det så att allt som dör kommer tillbaka till oss.
Som katten Chruchill i Stephen Kings Jurtjurkogården. Som Rachel, med rösten sträv av jord...
Som ett fyllo som blir nykter. Som Tomas Ledin. Som Timrå IK.
Jag vill tro att Ingenting dör att Ingenting når vägs ände att man kan leva i all oändlighet.
Kärleken till laget och färgerna gräver sig en väg ut ur allting som står still.
Det är min naiva dröm.
En annan tanke som jag har om Timrå IK o det gäller både laget o ledningen är att:
VISA OSS SUPPORTRAR RESPEKT!
O här ligger det en poäng kanske tom två.
Den första poängen är att Timrå IK är för bra för att vara så här dåliga.
Den andra poängen är att Timrås supportrar just nu är vackrare, värdigare och stoltare än laget.
Det är aldrig en bra ekvation.
I match efter match mot Modo, mot AIK osv osv så gav klacken aldrig upp.
Man sjöng nederlagets feber ur kroppen. Det är stort.
Det vittnar om ett kollektivt stort hjärta.
Själv minns jag stunder när någon jag var mycket förälskad i gav mig en chans, såg mig i ögonen och sade; ”Du är ett äckel men du är också människa. Skit händer som det heter i översättning.”
Vilken enastående bragd att få det förtroendet.
Det har Timrå IK fått av sina fans Gång på Gång.
Nu anser jag att man har ett uppdrag och ett kall att bjuda tillbaka.
All min sympati och all min kärlek går ut till alla er som lägger ert hjärta i händerna på det här laget.
Ibland funderar jag på om VI inte förtjänar bättre.
Egentligen.