Dagar som nu har varit, är det dagar att ligga kvar i sängen och rabbla salivdränkta förbannelser över Thomas Johansson med sällskap? Kanske är det dagar att gå upp, slå stortån i dörrposten, skutta runt med hatet som brinnande, dansande eldflugor, framför ögonen? En dag att skjutas i knävecken? Inte alls. Jag kliver upp klockan 08.25, dricker kaffe och äter lite frukost. Sedan går jag ut med hunden o vandrar ilskan ur kroppen. Har jag då ännu bränt mina Timråtröjor? Har jag stuckit nålar i min Hirso-docka? Inte alls. Jag har istället på mig min vita Timråtröja och ska resten av dagen gått runt i samma (fast tvättade) tröja som jag hade på mig igår. Jag sviker nämligen aldrig min kärlek till De Röd Vita. Jag fortsätter drömma stora drömmar och bär detta fördömda, förbannade men underbara lag tätt intill hjärtat. Dagar som de här som har varit behöver Timrå sina supportrar mer än någonsin... även om man får spy ur sig sina känslor ibland.
Martin Sonnenberg. En soldat som kommer hem.
Bara namnet får många av oss att känna kärlekens rytm slå sina varsamma slag. Vi som fått uppleva det han har åstadkommit på isen i den Rödvita tröjan är utom oss av glädje.
Han är ingen Gretzky, men han är spelaren med det rödvita hjärtat personifierat.
Även vid sidan av planen förblir han en hjälte, en förebild, en sorts ikon, inte ett helgon eller skenhelig, bara genuint mänsklig, värdig, tolerant, vänlig och civiliserad.
Tillsammans med Zäta, Manderville, Lill-Strimma och några få till utgör han urtypen för en allt mer utrotningshotad art. Den ödmjuka stjärnan. Sedan försvann han till hem till USA för att återigen med många kringelkrokiga vägar åter vara tillbaka där han hör hemma, där han vill sluta sitt fantastiska hockeyliv nämligen.....i Timrå IK.
Nu har Timrå äntligen tackat ja till att få en framträdande spelare i sin spelande organisation igen o det är ett mycket förståndigt beslut.
Det känns som tiden stått still.
Det känns som om hjärtat sparat en del av sina slag för den här dagen.
· 
