Västernorrland är gråare än Albanien. Allting är gråare än filmen Heimat där det tar två timmar för förtexterna att rulla färdigt. Där det sedan tar två timmar till för en gammal tant att öppna ett fönster och ge de smutsiga hönsen mat. Givetvis till elakt fiolspel och i svartvitt.
Långsamheten, vänner, har vi tappat den? Behöver vi den skiten? Vi har bråttom överallt. Vi har bråttom att dö. Vi skruvar på oss i tevesoffan när puckona fläker upp sina bakar för oss att gräva i. Det är lek och spel, revyer med tokiga inavelsbönder i blåställ som står med kepsen bakochfram och drar ekivoka små skämt på dialekt. Nån annanstans står en låtsaskändis och trakasserar ungdomar med musikerdrömmar. Hockeyspelare super o åker dit. Vad är det för en värld? Vill vi verkligen ha det så här?
Men ändå mitt i allt detta blir ändå kärleken till laget drogen som lugnar för stunden, som tar spetsen och kraften av skräcken.
Sverige i November, december är en svartvit film. Men det finns ljus och färg. Som Kalle Anka-pocket från sjuttiotalet där bara varann sida var färglagd. Världen byter sida hela tiden. Redan vid tvåtiden vänds kapitlen mot mörkret.
Livet måste levas också när livet inte är alldeles enkelt att leva. Nederlagen rasslar med sina kedjor. Man är rädd. Man börjar bli gammal. Kommer allt det man drömde om som barn endast förbli drömmar? Vad händer med drömmarna när kulmagen sätter in? Vad händer med skrattet och kärleken när hårfästet flyttar sig högre upp, när rynkorna skuttar runt ögonen? Hockeyn är som rus, som flykt men Hockeyn är också hemkomst. Det går att lägga över sitt liv i favoritlagets händer och fötter. Man kan be om ljus. Man kan börja sänka sitt eget tempo, gå undan för de som har bråttom. Be om ursäkt. Lära sig ödmjukhet och tacksamhet.
Timrå IK. Lander, Pääjärvi, Styf, Erixon, Kapanen, Lindmark, Zäta, Nordgren, Jonte, Aki-Patteri Berg. Namn som jag levt med dagligen de senaste fyra, fem, sju, tjugo åren. Ett kärleksmanifest. Flera av mina längsta relationer, och också de mest kärleksfulla, har varit till människor som inte vet att jag existerar. Hockeyspelare. Zäta,Kapanen,Lindmark, Lill-Strimma, Mats Sundin, Foppa, Börje Salming o många fler. Människor som man levt o tänkt på dagligen i 100 år. Längre än någon kärleksrelation. Därför är Hockeyn o framförallt Timrå IK, så viktig för sådana som du och jag.
Ursäkta mitt långa inlägg men jag kände att jag ville skriva av mig o nån tanke kanske har varit med förut. Man börjar bli gammal o man ältar allt som varit flera ggr.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Allting är gråare än filmen Heimat där det tar två timmar för förtexterna att rulla färdigt. Där det sedan tar två timmar till för en gammal tant att öppna ett fönster och ge de smutsiga hönsen mat.
Givetvis till elakt fiolspel och i svartvitt.
Långsamheten, vänner, har vi tappat den? Behöver vi den skiten?
Vi har bråttom överallt. Vi har bråttom att dö.
Vi skruvar på oss i tevesoffan när puckona fläker upp sina bakar för oss att gräva i. Det är lek och spel, revyer med tokiga inavelsbönder i blåställ som står med kepsen bakochfram och drar ekivoka små skämt på dialekt.
Nån annanstans står en låtsaskändis och trakasserar ungdomar med musikerdrömmar.
Hockeyspelare super o åker dit.
Vad är det för en värld?
Vill vi verkligen ha det så här?
Men ändå mitt i allt detta blir ändå kärleken till laget drogen som lugnar för stunden, som tar spetsen och kraften av skräcken.
Sverige i November, december är en svartvit film. Men det finns ljus och färg.
Som Kalle Anka-pocket från sjuttiotalet där bara varann sida var färglagd. Världen byter sida hela tiden. Redan vid tvåtiden vänds kapitlen mot mörkret.
Livet måste levas också när livet inte är alldeles enkelt att leva.
Nederlagen rasslar med sina kedjor. Man är rädd. Man börjar bli gammal. Kommer allt det man drömde om som barn endast förbli drömmar?
Vad händer med drömmarna när kulmagen sätter in? Vad händer med skrattet och kärleken när hårfästet flyttar sig högre upp, när rynkorna skuttar runt ögonen?
Hockeyn är som rus, som flykt men Hockeyn är också hemkomst.
Det går att lägga över sitt liv i favoritlagets händer och fötter.
Man kan be om ljus.
Man kan börja sänka sitt eget tempo, gå undan för de som har bråttom.
Be om ursäkt. Lära sig ödmjukhet och tacksamhet.
Timrå IK. Lander, Pääjärvi, Styf, Erixon, Kapanen, Lindmark, Zäta, Nordgren, Jonte, Aki-Patteri Berg.
Namn som jag levt med dagligen de senaste fyra, fem, sju, tjugo åren.
Ett kärleksmanifest.
Flera av mina längsta relationer, och också de mest kärleksfulla, har varit till människor som inte vet att jag existerar.
Hockeyspelare. Zäta,Kapanen,Lindmark, Lill-Strimma, Mats Sundin, Foppa, Börje Salming o många fler.
Människor som man levt o tänkt på dagligen i 100 år.
Längre än någon kärleksrelation.
Därför är Hockeyn o framförallt Timrå IK, så viktig för sådana som du och jag.
Ursäkta mitt långa inlägg men jag kände att jag ville skriva av mig o nån tanke kanske har varit med förut.
Man börjar bli gammal o man ältar allt som varit flera ggr.
Redigerad kommentar