Kärleken till ett lag är som herpes. Man blir aldrig av med den. Den är en del av blodet. I bland slår den ut som en sårig blomma, men oftast skvalpar den runt som syra i blodet, som en sjukdom, som mörker, som en droppe ljus mitt i den tråkiga vardagen.
Vår tid tycks inte ha plats för naiva drömmare. Svaghet provocerar. Allt ska det skojas med. Ingenting är heligt. Sverige behöver inget heligt. Vi har ju Henrik Schyffert och Magnus Uggla. Jag bär mina ärr som medaljer. För det får jag springa gatlopp i Ångermanland. Det är skamligt. Jag trodde bättre om mina medmänniskor. Men dom är ju Modoiter, så…...
Kärleken till Hockeyn o Timrå IK är trots allt märkligt ren mitt i all smuts. Den nya tiden, vänner, vad ska vi ha den till? Hur mår en Timråit när allt man möts av, bombarderas med, är yta, cynism, elakhet, pissiga garv och avträdesstinkande, hystriskt glitter och tingel tangel? Inte konstigt kanske varför människor super och knarkar mer än någonsin. Inte konstigt att BRIS slår rekord i antal samtal. Vi får det samhälle vi förtjänar. Här har Hockeyn en enormt stor roll att spela. Landets största mötesrum är Hockeyn. Vi kan bättre. Det är alltid min devis. Vi kan bättre!
Jag vet hur mitt hjärta låter. Var nånstans jag står på en Hockeymatch påverkar mig inte. Det borde inte påverka någon annan heller. Är man övertygad i sin kärlek kan man stå vart man vill. Är man osäker, rädd, förvirrad och småsint däremot, blir allt runt omkring viktigt så spelar det kanske roll.
Ikväll är det HV på programmet.
AE är en titan, en världsförbättrare. Han skänker oss stora drömmar och man behöver inte se svart och vitt på världen för att älska honom.
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
