Hahl Bundy: Expressen konstaterar att de enda värda ett positivt omdöme igår i Timrå var. Klacken som orkade heja fram sitt lag trots 1-6. Jag vet att många härinne efterlyser hetare känslor på lktaren, gärna med hatinslag. Att gränsen igår var nådd och överskriden för hejande och att det borde ersatts av buande. Och spontant känner jag bara "ja tamejfaan!!". Men så får jag lite distans till det och inser att det finns nåt stort att aldrig ge avkall på hejandet, att oförtrutet visa sin kärlek för Timrå IK. Men då ska det göras rejält oavsett vad det står på resultattavlan. Minns en match på Hovet för många herrans år sedan. Bajen mot ST-hockey. Vi ledde inledningsvis och gapade som fan. Sen tog Bajen över och det blev knäpptyst hos oss. Bajensupportrarna konstaterade hånfulllt att "ni bara sjunger när ni leder". DET var förnedrande....Bua och hata kan varenda jävla fjortisklack, jag vill att vi ska bygga vidare på vårt rykte som en av Sveriges lagtrognaste klack. Jag tror dessutom att det känns både värre och mer skämmigt för spelarna än om vi buar. Jag tycker de SKA skämmas då, när de hör hur mycket vi älskar laget de drar i smutsen....
mikenomad: Tanken är fin o lovvärd. Jag önskar att jag kunde vara sån till 100% men det är jag inte, som det såg ut igår fick man mobilisera alls sin kraft på att försöka stödja men till slut gav man upp. Energitappet var för stort för att orka. Det har inte med brist på kärlek att göra utan man orkar inte bli så fruktansvärt illa behandlad o ändå stå där o heja.
Hade man varit hemma hade man ju stängt av TV:n o kollat på: Vad blir det för mat?
· 
