Jag är en mjäkig en. ”Skit i hockeyn” sa min bättre hälft i familjen. Som om det gick. Det är lite som att säga åt en förkyld stackare att skylla sig själv. Fast det är inte riktigt sant. Man behöver inte söka mörkret. Man kan faktiskt dra upp sin dumma tå från skitfloden.
Så därför. Är det. Nu. Slutlipat!
Man har varit som en bakfull gråsugga under en sten sen i Torsdags. Mått oerhört dåligt. Så dåligt att det börjat bli intressant. I fredagsgick jag runt på stan, nästan omtäcknad av meningslös sorg, den där typen av sorg som inte går att härleda någonstans, som bara dyker upp, som aldrig har steg bakåt, bara är där, som ett blåmärke, en tyngd eller en skugga i hjärtat.
Nystart. Köpte mig lite nya kläder också. Midjemått och tårar ska bort. Det är slutlipat.
Sista timmarna innan matchen mellan DIF o Timrå. Härliga, pissdoftande gamla skitlaget Timrå, ni vet. Ett lag helt dränerad på fart, fläkt och stjärnor. Eller? NO WAY!
Timrå IK är en överlevare. Timrå IK ses kravla upp ur källaren dit mediala kappvändare och andra vill tvinga ner den till. Timrå IK är som ett årgångsvin, som en fin artist som vet exakt hur man ska spela för att få hjärtat i svängning. Timrå IK har otillräckligheten. Timrå IK har det stora bultande hjärtat. Timrå IK är bäst i världen. Timrå IK lever. Timrå IK har sulfatet, asfalten, betongen, livet som är på riktigt. Timrå IK är en del av livet och inte bara en vacker fasad, ett TV spel. Det kan ingen liten anonym Timråhatare ta ifrån mig.
För dina fiender avskyr när du blir nykter, lycklig och tolerant. Dina fiender (liksom döden för övrigt) vill ha dig sänkt i ett hörn, vill ha dig bakfull och skakig med persiennerna på trekvart.
Idioterna vill se Oss misslyckas med det vi är bäst på. Ge dem inte chansen. Nu börjar nedräkningen inför matchen ikväll.
Slutlipat, var ordet. Hör ni? Det är Timrå IK som är på väg upp ur källaren, som ett vackert monster, som en renrakad, nyvaxad dröm. Nu åker vi.
· 
”Skit i hockeyn” sa min bättre hälft i familjen. Som om det gick.
Det är lite som att säga åt en förkyld stackare att skylla sig själv.
Fast det är inte riktigt sant. Man behöver inte söka mörkret.
Man kan faktiskt dra upp sin dumma tå från skitfloden.
Så därför.
Är det.
Nu.
Slutlipat!
Man har varit som en bakfull gråsugga under en sten sen i Torsdags.
Mått oerhört dåligt. Så dåligt att det börjat bli intressant.
I fredagsgick jag runt på stan, nästan omtäcknad av meningslös sorg, den där typen av sorg som inte går att härleda någonstans, som bara dyker upp, som aldrig har steg bakåt, bara är där, som ett blåmärke, en tyngd eller en skugga i hjärtat.
Nystart. Köpte mig lite nya kläder också. Midjemått och tårar ska bort.
Det är slutlipat.
Sista timmarna innan matchen mellan DIF o Timrå. Härliga, pissdoftande gamla skitlaget Timrå, ni vet.
Ett lag helt dränerad på fart, fläkt och stjärnor.
Eller?
NO WAY!
Timrå IK är en överlevare. Timrå IK ses kravla upp ur källaren dit mediala kappvändare och andra vill tvinga ner den till.
Timrå IK är som ett årgångsvin, som en fin artist som vet exakt hur man ska spela för att få hjärtat i svängning.
Timrå IK har otillräckligheten. Timrå IK har det stora bultande hjärtat. Timrå IK är bäst i världen.
Timrå IK lever. Timrå IK har sulfatet, asfalten, betongen, livet som är på riktigt.
Timrå IK är en del av livet och inte bara en vacker fasad, ett TV spel.
Det kan ingen liten anonym Timråhatare ta ifrån mig.
För dina fiender avskyr när du blir nykter, lycklig och tolerant. Dina fiender (liksom döden för övrigt) vill ha dig sänkt i ett hörn, vill ha dig bakfull och skakig med persiennerna på trekvart.
Idioterna vill se Oss misslyckas med det vi är bäst på.
Ge dem inte chansen.
Nu börjar nedräkningen inför matchen ikväll.
Slutlipat, var ordet.
Hör ni?
Det är Timrå IK som är på väg upp ur källaren, som ett vackert monster, som en renrakad, nyvaxad dröm.
Nu åker vi.