Den här måndagen är liemannen ut i fingerspetsarna. En grå, trasig, ful, rödgråten, halvpackad tomte i svart luva. Vet inte varför men jag mår som en påse sopor. Som en bortglömd testikelformad paprika i ungkarlskylen. Som flottig kinamat. Har långt upp till marknivå.
Just när man fått näsan över ytan, en fot upp på källartrappan, fått undan gardinen en bit och sett solen strila sitt ljus över isiga o vita gator så lägger spöket en benvit hand på ens axeln o man får en knuff ner för trapporna igen, gardinen dras för, snöstormen börjar tillta o den verkar aldrig sluta.
LHC- Timrå 3-1 Timrå är i behov en gigantisk moralisk upprustning. Jag lyssnar på Thåströms nya, glömmer Hockeyn för en stund.
Kärlek är val. Man väljer sin kärlek, sin trohet, sitt liv. Man väljer... Jag valde Timrå IK eller om det var Timrå IK som valde mig. Jag vet inte längre men man gör inget annat än förbannar den dan då kärleken slog till, om ni förstår vad jag menar.
Börjar man drömma om att lägga kinden mot grannens gräsmatta eftersom den förefaller grönare, så kommer man slita upp ett hål i bröstet, som viner som svart rymd. Ett stort svart hål som aldrig kommer fyllas hur många famnar du än faller i, hur många moln du än hoppar mellan, hur många drömmar du än uppfyller så kommer det där hålet bara att växa, käka dina framgångar som brödsmulor och du kommer spottas ut som en svart olivkärna i natten. Jag vill ha mitt svarta hjärta själv i min kärlek. Inget kan tydligen ändra på det.
Livet är en Joy Division sång i allt det gråa, det är en hukande promenad i Vintermörkret medan underjorden tycks gråta, tårarna som is på gator och torg. All gråt kommer underifrån. Man sörjer uppåt. Jag är räddför vart det här tar vägen. Men det kanske är bra att vara rädd?
· 
För en tikare är det alltid nära, mycket nära.
Avgrunden, slutet, alltså...