Ambroo: Precis under ytan rör sig kärleken, som tusen droppar röd färg på vandring i mörkret. Som en glänta plötsligt, när skogen är en våt vante, o man sjunker ner i leran medan ösregnet faller vågrätt som en spottloska från ett hett ställe. Timos ryggskada förmörkar tillvaron. Som ett blåmärke överallt.
Timrå är extremt beroende av honom tycker jag så jag hoppas att det inte är ett diskbråck han har utan att han kan komma tillbaka. Alla skador, o nu det som inte får hända med Timo känns som en Golgatavandring för mitt älskade Timrå. O för mig själv.
Det är möjligt att Timo väger ett kilo eller två mer än förra året o det är möjligt att han har fått klädsamma små upptrampade gångar runt ögonen men satan i gatan vad den mannen fortfarande kan spela Hockey.
Han är en sorts ängel som går rakt igenom oss. Han leder oss över vägen. Han tar vår hand o visar att han är värd vår oerhörda kärlek o han gör det gång på gång, år ut och år in. Det är enastående. Timo är motsatsen till allt fult, dåligt, lågt och värdelöst.
Han är en ljuskälla i allt det här gråa som vi försöker bluffa upp till julstämning, allt det här svarta som vi försöker linda små gnistrande, tvinnande ljusslingor runt.
När vi i desperation kastar spadertvåor omkring oss under hysteriska skratt o försöker bluffa upp dem till hjärteress.
Timo tar sina supportrars förtroende på allvar och förvaltar det, får det känslomässiga kapitalet att växa, så att man känner att man får tillbaka det man satsat, nämligen sitt Timrå hjärta.
Han sviker aldrig. Timo är trohet. Timo är ett stjärnfall på himlen precis när man tror att ingenting kommer hända, när man känner hur det spjärnar i nacken över att stå lutad mot den svarta himlen.
Som det kanske borde stå på läktaren skrivet i en rödvitfärgad böljande klack: "Ingen Timo- Inget Party."
Han kommer tillbaka. Timo kommer alltid tillbaka, eller?
Favoritarenor (och inte): Bortasektionen enda skamfläcken? Ja om man enbart ser till hockeyupplevelsen för samtliga kanske. Och då är jag definitivt med. Som jag konstaterat, då är SCA svårslagen. Jag har ju som bekant andra synpunkter också men för huvudsyftet, se hockey, har vi en topparena!
· 
screenshot20241122-061117.png
Timos ryggskada förmörkar tillvaron. Som ett blåmärke överallt.
Timrå är extremt beroende av honom tycker jag så jag hoppas att det inte är ett diskbråck han har utan att han kan komma tillbaka.
Alla skador, o nu det som inte får hända med Timo känns som en Golgatavandring för mitt älskade Timrå. O för mig själv.
Det är möjligt att Timo väger ett kilo eller två mer än förra året o det är möjligt att han har fått klädsamma små upptrampade gångar runt ögonen men satan i gatan vad den mannen fortfarande kan spela Hockey.
Han är en sorts ängel som går rakt igenom oss. Han leder oss över vägen. Han tar vår hand o visar att han är värd vår oerhörda kärlek o han gör det gång på gång, år ut och år in.
Det är enastående. Timo är motsatsen till allt fult, dåligt, lågt och värdelöst.
Han är en ljuskälla i allt det här gråa som vi försöker bluffa upp till julstämning, allt det här svarta som vi försöker linda små gnistrande, tvinnande ljusslingor runt.
När vi i desperation kastar spadertvåor omkring oss under hysteriska skratt o försöker bluffa upp dem till hjärteress.
Timo tar sina supportrars förtroende på allvar och förvaltar det, får det känslomässiga kapitalet att växa, så att man känner att man får tillbaka det man satsat, nämligen sitt Timrå hjärta.
Han sviker aldrig. Timo är trohet. Timo är ett stjärnfall på himlen precis när man tror att ingenting kommer hända, när man känner hur det spjärnar i nacken över att stå lutad mot den svarta himlen.
Som det kanske borde stå på läktaren skrivet i en rödvitfärgad böljande klack: "Ingen Timo- Inget Party."
Han kommer tillbaka. Timo kommer alltid tillbaka, eller?
Det finns bara en Timo.