Det finns mycket roligt som är rätt meningslöst. Som att dricka sig till apa och klänga fast sig i dörrposten och dra ner brallorna och visa snorren på trädgårdfester, glo på melodifestivalen eller sjunga allsång eller samla på veteranbilar eller sitta på ett nedfallet träd mitt i skogen eller samla på frimärken. Harmlöst skoj för en gammal gubbe.
Sen finns det saker som är roligt o INTE meningslöst, nämligen Hockey o Timrå IK i synnerhet. Ja, ”är roligt” var ju att ta i. Jag menar ”Har varit” roligt. Det är inte roligt längre.
Att se på Timrå IK nu är domedagsterror. Det är Sibirien, det är Gulag. Det är en mardröm utan dörrar. Man sitter där man sitter i ett svart rum och vart man känner med händerna finns bara knivar och värdelös svart rymd. Det är som att såga sig i benet att genomlida det som händer med den klubb som man lagt sitt hjärta i.
Kärlek är val. Man väljer sin kärlek, sin trohet, sitt liv. Man väljer... Varför valde jag det här? En fråga som är svår att besvara. Men den kärlek o sorg jag känner nu är svårt att beskriva. Har inte så många ord o tankar kvar pga hur Laget uppträder o hur klubben sköts, det mesta är redan sagt.
Efter matchen igår såg jag upp mot Rymden. Den var som ett svart lakan, stjärnorna som tårar på mitt örngott. Bara modiga män gråter när det gör ont. Det gör ont nu.
Om man inte bryr sig i det här läget så är man säkert en människa som blir tillsagd av sin fru att äta upp alla ärtor på tallriken. Det är människor som aldrig tvättar händerna efter toabesöket. Det är människor som slåss när de druckit, som står och vevar i sina skinnvästar och drömmer om grannens tonårsdotter när de med svårighet lägger sig på sin packade hustru en gång i månaden. Ungefär.
Men hur som helst: Vi som älskar Timrå IK, vi finns. Vi står inte alltid längst fram. Vi skriker inte alltid högst. Vi är inte alltid fullast på krogarna. Vi sätter andra värden högre. Vi, om några, är värda allting gott som händer oss. Vi har en skadad gen nånstans som gör oss till suckers för Timrå IK. Skönhet är som balsam för våra sinnen. Det finns ingen värdering i våra val. Vi älskar.
Mer än ibland slår passionen över o blir till svart storm i våra ögon, när vi kastar på oss rocken och försvinner ut i natten för att lugna våra trasiga hockeynerver. Kärleken går aldrig att hantera. Kärleken är ett spöke.
Men idag har Timrå IK en himmel som det regnar svart surt regn ifrån. Det fräter likt Aliens blod. Det sipprar ner överallt, hittar in under kragen. Det är som de där metallspindlarna i Minority Report, som går på kroppsvärme och lyser en i ögonen med en lampa på ett av sina ben.
Jag ÄR en idiot. Jag måste vara det, som finner mig, i den här kärleken.
· 
Som att dricka sig till apa och klänga fast sig i dörrposten och dra ner brallorna och visa snorren på trädgårdfester, glo på melodifestivalen eller sjunga allsång eller samla på veteranbilar eller sitta på ett nedfallet träd mitt i skogen eller samla på frimärken.
Harmlöst skoj för en gammal gubbe.
Sen finns det saker som är roligt o INTE meningslöst, nämligen Hockey o Timrå IK i synnerhet.
Ja, ”är roligt” var ju att ta i. Jag menar ”Har varit” roligt. Det är inte roligt längre.
Att se på Timrå IK nu är domedagsterror.
Det är Sibirien, det är Gulag. Det är en mardröm utan dörrar.
Man sitter där man sitter i ett svart rum och vart man känner med händerna finns bara knivar och värdelös svart rymd.
Det är som att såga sig i benet att genomlida det som händer med den klubb som man lagt sitt hjärta i.
Kärlek är val. Man väljer sin kärlek, sin trohet, sitt liv.
Man väljer... Varför valde jag det här?
En fråga som är svår att besvara. Men den kärlek o sorg jag känner nu är svårt att beskriva.
Har inte så många ord o tankar kvar pga hur Laget uppträder o hur klubben sköts, det mesta är redan sagt.
Efter matchen igår såg jag upp mot Rymden.
Den var som ett svart lakan, stjärnorna som tårar på mitt örngott.
Bara modiga män gråter när det gör ont. Det gör ont nu.
Om man inte bryr sig i det här läget så är man säkert en människa som blir tillsagd av sin fru att äta upp alla ärtor på tallriken.
Det är människor som aldrig tvättar händerna efter toabesöket.
Det är människor som slåss när de druckit, som står och vevar i sina skinnvästar och drömmer om grannens tonårsdotter när de med svårighet lägger sig på sin packade hustru en gång i månaden.
Ungefär.
Men hur som helst: Vi som älskar Timrå IK, vi finns.
Vi står inte alltid längst fram. Vi skriker inte alltid högst. Vi är inte alltid fullast på krogarna. Vi sätter andra värden högre.
Vi, om några, är värda allting gott som händer oss.
Vi har en skadad gen nånstans som gör oss till suckers för Timrå IK.
Skönhet är som balsam för våra sinnen.
Det finns ingen värdering i våra val. Vi älskar.
Mer än ibland slår passionen över o blir till svart storm i våra ögon, när vi kastar på oss rocken och försvinner ut i natten för att lugna våra trasiga hockeynerver.
Kärleken går aldrig att hantera. Kärleken är ett spöke.
Men idag har Timrå IK en himmel som det regnar svart surt regn ifrån.
Det fräter likt Aliens blod.
Det sipprar ner överallt, hittar in under kragen.
Det är som de där metallspindlarna i Minority Report, som går på kroppsvärme och lyser en i ögonen med en lampa på ett av sina ben.
Jag ÄR en idiot.
Jag måste vara det, som finner mig, i den här kärleken.