Det är natt o jag hoppas att ni orkar läsa det här nu o på morgonen.
När jag ser mitt eget hjärta idag är det litet som ett knapphål och blankt svart. En tung dag. Man kommer liksom inte ur startblocken. Man fastnar, ramlar, är på väg upp, och ramlar igen.
Timrå IK är på väg ur ES o jag ljuger om jag skriver att jag inte bryr mig. Jag älskar Timrå IK o vill ha det så glittrande o vackert som möjligt. Lyssnar just nu på The Sisters Of Mercys fantastiska ”This Corrosion”. "Hey now, hey now, now sing this Corrosion to me..." Världens vackraste sång om sönderfall. Så där mår jag nu. Som en svettig, spattig knarkare i för stora solglasögon. Det är fruktansvärt sorgligt.
Timrå är som att se bandet man älskar (The Sisters Of Mercy bla...) och upptäcka att sångaren inte är snygg, smal och fantastisk, utan trött, packad och halvfet och till sin stora skräck upptäcka att låtarna som räddade ens liv förr, när man var ung, bara är förinspelade skitlåtar med menlösa och obegripliga knarktexter och platta gitarrer...
Den här Föreningen var en skönhet en gång men tiden väntar inte på gamla älsklingar. Tiden väntar inte på någon. Tiden berättar för oss att vi måste byta ut varenda cell i kroppen, varenda Hirso, Kola, Jokela, Gabbe, varenda trött före detta spelare måste bytas ut... TJ o Linkan o deras lag lever i väntan på det förflutna. Ikväll sprang nuet förbi oss, tills våra kallingar stod som darrande segel där ute!
Det som tidigare kanske mest varit en försiktig pessimism har ikväll visat sig vara stenhårda fakta. Timrå IK måste byta riktning. Man måste byta ut TJ, Linkan o Perra. Det är att pissa i dopfuntet, som att svära och spotta på samma gång i alla kyrkor som finns men fakta står ändå kvar där för alla som orkar och vill läsa: Dom måste bort.
Att bli förnedrad är ingen skam. Däremot är det en skam att inte lära sig av förnedringen. Nu är det dags att skölja rent, gräva ut, bära bort. Ingen kan leva i ett mörkt hörn med The Cure på stereon o gamla kärleksbrev i händerna.
Det är trivsamt ibland men man vinner inga guld genom att vara sentimental. Ingen blir en lycklig människa av att backa in i framtiden. Botten är nådd. Det är ändå ingen hemsk plats. Det finns flera tunnlar av ljus. Det finns en liten flik RödVit himmel där uppe, om man vågar vända sitt nya ansikte uppåt en kväll som denna...
Jag älskar Timrå IK men jag älskar det som jag älskar en flickvän som betytt mycket för mig en gång för länge sedan, en magisk sommar när jag låg på rygg i gräset. Nu o i morgon förtjänar en ny kärlek med nya namn, nya utmaningar. Längst där inne är himlen alltid Röd Vit. Till o med i natt.
Favoritarenor (och inte): Bortasektionen enda skamfläcken? Ja om man enbart ser till hockeyupplevelsen för samtliga kanske. Och då är jag definitivt med. Som jag konstaterat, då är SCA svårslagen. Jag har ju som bekant andra synpunkter också men för huvudsyftet, se hockey, har vi en topparena!
· 
screenshot20241122-061117.png
När jag ser mitt eget hjärta idag är det litet som ett knapphål och blankt svart. En tung dag.
Man kommer liksom inte ur startblocken. Man fastnar, ramlar, är på väg upp, och ramlar igen.
Timrå IK är på väg ur ES o jag ljuger om jag skriver att jag inte bryr mig.
Jag älskar Timrå IK o vill ha det så glittrande o vackert som möjligt.
Lyssnar just nu på The Sisters Of Mercys fantastiska ”This Corrosion”.
"Hey now, hey now, now sing this Corrosion to me..."
Världens vackraste sång om sönderfall. Så där mår jag nu.
Som en svettig, spattig knarkare i för stora solglasögon.
Det är fruktansvärt sorgligt.
Timrå är som att se bandet man älskar (The Sisters Of Mercy bla...) och upptäcka att sångaren inte är snygg, smal och fantastisk, utan trött, packad och halvfet och till sin stora skräck upptäcka att låtarna som räddade ens liv förr, när man var ung, bara är förinspelade skitlåtar med menlösa och obegripliga knarktexter och platta gitarrer...
Den här Föreningen var en skönhet en gång men tiden väntar inte på gamla älsklingar.
Tiden väntar inte på någon.
Tiden berättar för oss att vi måste byta ut varenda cell i kroppen, varenda Hirso, Kola, Jokela, Gabbe, varenda trött före detta spelare måste bytas ut...
TJ o Linkan o deras lag lever i väntan på det förflutna.
Ikväll sprang nuet förbi oss, tills våra kallingar stod som darrande segel där ute!
Det som tidigare kanske mest varit en försiktig pessimism har ikväll visat sig vara stenhårda fakta. Timrå IK måste byta riktning. Man måste byta ut TJ, Linkan o Perra.
Det är att pissa i dopfuntet, som att svära och spotta på samma gång i alla kyrkor som finns men fakta står ändå kvar där för alla som orkar och vill läsa: Dom måste bort.
Att bli förnedrad är ingen skam. Däremot är det en skam att inte lära sig av förnedringen.
Nu är det dags att skölja rent, gräva ut, bära bort.
Ingen kan leva i ett mörkt hörn med The Cure på stereon o gamla kärleksbrev i händerna.
Det är trivsamt ibland men man vinner inga guld genom att vara sentimental.
Ingen blir en lycklig människa av att backa in i framtiden.
Botten är nådd.
Det är ändå ingen hemsk plats. Det finns flera tunnlar av ljus.
Det finns en liten flik RödVit himmel där uppe, om man vågar vända sitt nya ansikte uppåt en kväll som denna...
Jag älskar Timrå IK men jag älskar det som jag älskar en flickvän som betytt mycket för mig en gång för länge sedan, en magisk sommar när jag låg på rygg i gräset.
Nu o i morgon förtjänar en ny kärlek med nya namn, nya utmaningar.
Längst där inne är himlen alltid Röd Vit.
Till o med i natt.