Huvudvärken ger inte med sig. Den hänger som en straffspark. Dricker kaffe. Käkar Ipren. Har inte sovit en blund i natt.
Världen är om en dörr som inte går att öppna. Tillvaron som en sorts paus, en kram som aldrig blev, en tår som aldrig föll, en ursäkt som aldrig hann komma ut. Livet är som att vakna med snorren i brevlådan.
Jag har handtvättat Timråtröjorna. Går nu runt och hänger upp dem på galgar. Lägenhetens höga fönster är som sjöar ut mot den där världen där ute där folk trängs och stressar, skyndar handlar, googlar, jobbar och längtar. Jag rörde mig som hastigast där ute tidigare idag, som ett streck i marginalen, en avbytare som kommer in med tjugo sekunder kvar av matchen...
Livet är som en blyertsskiss i en oljemålning.
Sagan om Timrå har får ett rejält hack. Som förr när man spillde vinylskivor över golvet och dagen efter klibbade öl och salt från chipsen på de fina skivorna som man försökte städa med disktrasa.
En del av sönderfallet är märkligt nog ordning. Man har pennorna i halsbrytande ordning på skrivbordet medan livet som man känner det håller på att ryckas undan som en gammal matta. Man småvisslar medan världen rasar omkring oss.
Jag tror på kärleken. Det är inget logiskt eller ens särskilt smart val. Det är som det är. Jag är drabbad av den här tron på kärleken. Den leder mig garanterat vilse och ibland får jag trottoaren i ansiktet utan att ens ha en chans att värja.
Likadant är det med Timrå. Jag tror i vredesmod. Jag biter ihop käkarna när jag säger ordet Timrå. Jag tror mot min egen vilja. Det låter som en åttaåring med ny tandställning; Timrå IK...
Nä, mer Kaffe, sen skidor o all annan tänkbar sport, denna sorgens dag. Det ska bli ett fint avbrott på kärlekskaoset.
· 
Dricker kaffe. Käkar Ipren.
Har inte sovit en blund i natt.
Världen är om en dörr som inte går att öppna. Tillvaron som en sorts paus, en kram som aldrig blev, en tår som aldrig föll, en ursäkt som aldrig hann komma ut.
Livet är som att vakna med snorren i brevlådan.
Jag har handtvättat Timråtröjorna. Går nu runt och hänger upp dem på galgar.
Lägenhetens höga fönster är som sjöar ut mot den där världen där ute där folk trängs och stressar, skyndar handlar, googlar, jobbar och längtar.
Jag rörde mig som hastigast där ute tidigare idag, som ett streck i marginalen, en avbytare som kommer in med tjugo sekunder kvar av matchen...
Livet är som en blyertsskiss i en oljemålning.
Sagan om Timrå har får ett rejält hack.
Som förr när man spillde vinylskivor över golvet och dagen efter klibbade öl och salt från chipsen på de fina skivorna som man försökte städa med disktrasa.
En del av sönderfallet är märkligt nog ordning. Man har pennorna i halsbrytande ordning på skrivbordet medan livet som man känner det håller på att ryckas undan som en gammal matta.
Man småvisslar medan världen rasar omkring oss.
Jag tror på kärleken. Det är inget logiskt eller ens särskilt smart val. Det är som det är. Jag är drabbad av den här tron på kärleken.
Den leder mig garanterat vilse och ibland får jag trottoaren i ansiktet utan att ens ha en chans att värja.
Likadant är det med Timrå. Jag tror i vredesmod. Jag biter ihop käkarna när jag säger ordet Timrå. Jag tror mot min egen vilja.
Det låter som en åttaåring med ny tandställning; Timrå IK...
Nä, mer Kaffe, sen skidor o all annan tänkbar sport, denna sorgens dag.
Det ska bli ett fint avbrott på kärlekskaoset.