Natten har knappast givit någon värme alls, och i gryningen förebådar solen sin ankomst genom ett kallt vindil över den färglösa ispisten.
TIK:aren halvligger över några tallruskor utbredda på ispisten. TIK:arens ögon är vidöppna och rödsprängda av för litet sömn.
Delar av klacken däremot sover sin väpnarsömn under tunga ZzZzZnarkningar, vissa har somnat där de fallit ner från läktaren. Deras öppna munnar gapar mot stålbalkarna i taket där Strimmas ande svävar i det tysta.
Örnjävlarna vaknar vid det plötsliga vindstråket. De sträcker törstiga näbbar mot ispistens vita matta. De är magra och illa medfarna precis som sina upphovsherrar.
TIK:aren har stigit upp och gått ut på den sköra isen, sköljer sitt sönderbrända ansikte under Zambonins öppna vattenkranar och de såriga läpparna.
Delar av klacken vänder sig i sömnen, den jämrar sig och river sig häftigt i kvalserieskägget. Ett fult ärr mitt på läppen lyser vitt genom smutsen. Tänderna är utslagna - någon, försök "Titta" om ni kan hitta dom.
TIK:aren återvänder till ispisten och faller på knä för universums härskare. Med slutna ögon och rynkad panna förrättar TIK:aren sin morgonbön. Händerna håller TIK:aren hårt sammanpressade och läpparna formar sig till ohörbara ord. TIK:arens ansikte är sorgset och förbittrat.
TIK:aren öppnar ögonen och stirrar rakt in i solen, som vältrar sig ur den disiga Bottenviken likt en uppsvälld döende örnjävel. Himlen är grå och orörlig, en kupa av bly. Ett moln står stumt och mörkt vid västra horisonten.
Högt uppe, knappt synlig, ligger en örnjävel på orörliga vingar. Hans skri är främmande och oroligt.
TIK:arens stora tall lyfter på kronan och susar o dusar. TIK:aren vänder sig om.
Bakom hans rygg står en mörkklädd man. Hans ansikte är mycket blekt och han håller händerna dolda i kappans vida veck.
· 
