Jag tänker inte degradera mig själv till en högljudd babian, hur gärna jag än vill Låt oss låta bli att snacka om offside eller inte, utvisning eller inte, räddning på mållinjen eller inte. Timrå gör ett superfiasko denna säsong o matchen igår var ett praktexempel på det.
Perra vill tydligen ha olika typer på de olika positionerna. Nåt annat kan jag inte utläsa. Hirso är en sådan spelartyp som han gillar. Då spelar det egentligen ingen roll att Hirso spelat som en skottskadad bäver under hela säsongen. Feten tänker jag inte kommentera. Allt är sagt redan.
Min första instinkt (kopplad direkt från hjärtat utan omvägar via hjärnan) är att direkt efter matchslut fradgastinn o lite lätt 90-talspatetiskt skitförbannad ge mig på domarna för det felaktigt dömda offsideavblåsningen av Viinanen, (men som dom försökte förklara i högtalarna inför 3:e perioden) o undra varför Skogs blir utvisad efter ett överfall av Lindström mm mm.
Då slår sorgen till. Alla månader av känslomässig vedstapling rasar. All kärlek och skräck som jag grävt ner i det här Röd Vita laget lösgör sig plötsligt. Allt är över. Så känns det. Vet inte om vi överlever KS med en sån här inställning. Timrås lägsta nivå är lägre än man nånsin skådat i en hockeyrink.
Sorgen är alltid lite ljuv. Det bor i all sorg ett litet svart korn av lugn. Som när man kommer fram efter en lång resa, trött, melankolisk. Sorgen är stilla. Jag tänker på hur motvilligt lyckliga spelare som Corso, Sonnie, Sanny o Bagarn måste vara som slapp vara en del av det här fiaskot. Det sämsta jag sett...2:a o 3:e perioden…. är bland det sämsta jag sett Timrå prestera sedan dinosauriernas tid, när jag började följa Det här laget, med tanke på hur det såg ut i 1:a. Vad sa man i periodpausen? Vad gjorde man för att det skulle bli så här uruselt? Vad hände?
För att vinna en sådan match måste man älska äventyret. Man får inte ge vika för skräcken. Man måste älska uppförsbacken, krypa mot det avsmalnade ljuset i den alltmer sluttande tunneln. Timrå IK är bara rädda.
Jag är stolt över mina nederlag, både som människa och supporter. Jag är stolt över sorgen jag gått igenom i livet. Sorg gör en mer ödmjuk. Man får lära sig tacksamhet. Det är en rätt tuff skola att gå dit, men man kommer ut som en starkare och bättre människa. Fast just nu känns allting kolsvart, precis som Himlen den här tiden på året. Riktigt riktigt svart. Det är en tid och en natt för drömmar. Själv ska jag handtvätta och vika ihop mina Röd Vita tröjor (snälla, säg inte till någon att jag pratar med dem...) och sitta länge i en bekväm fåtölj o inte se nån mer hemmamatch (live)på väldigt länge, inte förrän i KS.
Ur det här nederlaget, från denna kolhög, detta fiasko, denna skam, detta trötta och åldersstigna kadaver av fd. hockey legosoldater gror framtidens Röd vita lag.
I dag känns den framtiden avlägsen. Det blir en tid i stillhet. Jag ska hålla ett vakande öga på att såret sluter.
· 
· 
· 
Låt oss låta bli att snacka om offside eller inte, utvisning eller inte, räddning på mållinjen eller inte.
Timrå gör ett superfiasko denna säsong o matchen igår var ett praktexempel på det.
Perra vill tydligen ha olika typer på de olika positionerna. Nåt annat kan jag inte utläsa. Hirso är en sådan spelartyp som han gillar.
Då spelar det egentligen ingen roll att Hirso spelat som en skottskadad bäver under hela säsongen.
Feten tänker jag inte kommentera. Allt är sagt redan.
Min första instinkt (kopplad direkt från hjärtat utan omvägar via hjärnan) är att direkt efter matchslut fradgastinn o lite lätt 90-talspatetiskt skitförbannad ge mig på domarna för det felaktigt dömda offsideavblåsningen av Viinanen, (men som dom försökte förklara i högtalarna inför 3:e perioden) o undra varför Skogs blir utvisad efter ett överfall av Lindström mm mm.
Då slår sorgen till. Alla månader av känslomässig vedstapling rasar. All kärlek och skräck som jag grävt ner i det här Röd Vita laget lösgör sig plötsligt.
Allt är över. Så känns det.
Vet inte om vi överlever KS med en sån här inställning.
Timrås lägsta nivå är lägre än man nånsin skådat i en hockeyrink.
Sorgen är alltid lite ljuv. Det bor i all sorg ett litet svart korn av lugn. Som när man kommer fram efter en lång resa, trött, melankolisk. Sorgen är stilla.
Jag tänker på hur motvilligt lyckliga spelare som Corso, Sonnie, Sanny o Bagarn måste vara som slapp vara en del av det här fiaskot.
Det sämsta jag sett...2:a o 3:e perioden…. är bland det sämsta jag sett Timrå prestera sedan dinosauriernas tid, när jag började följa Det här laget, med tanke på hur det såg ut i 1:a.
Vad sa man i periodpausen? Vad gjorde man för att det skulle bli så här uruselt? Vad hände?
För att vinna en sådan match måste man älska äventyret. Man får inte ge vika för skräcken. Man måste älska uppförsbacken, krypa mot det avsmalnade ljuset i den alltmer sluttande tunneln. Timrå IK är bara rädda.
Jag är stolt över mina nederlag, både som människa och supporter. Jag är stolt över sorgen jag gått igenom i livet. Sorg gör en mer ödmjuk. Man får lära sig tacksamhet.
Det är en rätt tuff skola att gå dit, men man kommer ut som en starkare och bättre människa.
Fast just nu känns allting kolsvart, precis som Himlen den här tiden på året.
Riktigt riktigt svart.
Det är en tid och en natt för drömmar.
Själv ska jag handtvätta och vika ihop mina Röd Vita tröjor (snälla, säg inte till någon att jag pratar med dem...) och sitta länge i en bekväm fåtölj o inte se nån mer hemmamatch (live)på väldigt länge, inte förrän i KS.
Ur det här nederlaget, från denna kolhög, detta fiasko, denna skam, detta trötta och åldersstigna kadaver av fd. hockey legosoldater gror framtidens Röd vita lag.
I dag känns den framtiden avlägsen. Det blir en tid i stillhet.
Jag ska hålla ett vakande öga på att såret sluter.