Under halva mitt liv har Peter Forsberg varit bäst, vackrast, värdigast. Sedan JVM har han gjort det lättare att andas. Han har varit en flykt och hemkomst för alla oss naiva drömmare som aldrig blev bättre än ett snedskott på Balders hockeyrink på Haga under en snöig kvartershockey match mot Granlo.
Nu är sagan snart färdigskriven. Jag kommer inte vara ensam om att gråta i ikväll o i morgon..
Förutom min familj har ingen kärleksrelation hållit längre. Peter Forsberg har varit som en bror för mig under alla de här åren. Jag har älskat allting han har gjort. Han har varit min ställföreträdande ängel. Han har gått före. Han har svept in i hemska rum och dolt allt vasst i mjuka handdukar. Han har varit bäst och vackrast utan att man behövt känna sig avundsjuk eller missunnsam. Jag har en polare som sa till sin blivande hustru natten före bröllopet: - Du krossar mitt hjärta om du är otrogen. Om det inte är med Peter Forsberg.
Kärleken till Peter Forsberg liknar kärleken som en del unga förvirrade, lågt stämda pojkar kan känna för Morrissey. Det är samma saliga leende. Det är samma känsla av att bli förstådda. Det är en sorts grundläggande poesi. Jag minns Foppa som helt färsk, en storögd fågelunge i OS i Lillehammer. Jag minns honom som en gulblå ängel i det fantastiska OS 2006. Jag minns hans skoningslösa sorg efter uttåget ur OS- 02. Sedan vinster med Colorado, Stanley Cup 1996 och 2001 o även VM.
Det har gått år då min kärlek till Forsberg hamnat i slentrian. Kärlek riskerar alltid att bli tagen för given. Han var ju alltid där. Varje vecka stod han där i den mest balanserade och skönaste forwardslinjen världen skådat, med Sakic, Forsberg o Hejduk mfl. och jag svepte med kärleksblicken över rinken, hittade honom och kunde lugnt luta mig tillbaka. Nu när han har lagt av ikväll efter den här comebacken har ett blött, tungt moln arbetat sig upp genom halsen under kvällen o framförallt efter presskonferensen. När jag kände att jag ville skriva av mig något var det som att knuffas in i ett gråtrum. Som att sjunka ner i den mjuka, tysta gråten, som i bollhavet på Ikea när man var liten. Jag har gråtit som ett barn framför alla magiska klipp som finns på YouTube o det som Poffa länkade till. Peter Forsbergs avsked är nämligen så mycket mer än bara en Hockeyspelare som snörar av sig skridskorna.
Det är en hel era av värdighet, tolerans och civilisation som tar slut. Det är också på ett sätt vårt eget avsked. Vi är definitivt inte unga längre. På det sättet blir hans avsked inför Tv kamerorna ikväll också vårt eget, vi som är närmare fyrtio än trettio, vi som lever mitt i våra liv och har fått inse att våra drömmar kanske inte slog in som vi hade önskat, men att vi fått en massa annat vackert i stället. För såna som oss är Peter Forsberg en levande ikon, den största Hockeyspelaren som någonsin funnits. Större än Gretzky. Större än Lemieux. Man kan till och med hata svensk hockey och ändå få något varmt i blicken när man talar om honom. Så stor är han. Han är en levande dröm för miljontals unga pojkar som liksom han själv, nu vuxit upp, blivit män, och i dag from klockan 22.30 svensk tid är vid med honom, som tusen osynliga spöken, när han går in på sin älskade arena i Colorado för sista gången o inte spela matchen o det är okej att gråta lite, för honom, för Colorado, och för vår egen skull också.
Livet går alltid vidare. Men ingenting kommer att bli det samma utan honom. Så det är okej att gråta. När vi torkat tårarna kan vi kanske glädjas åt att han kanske får en son. Han är forward som sin pappa. Kärleken segrar över allting...
Johnny Bravo: Snyggt! Peter Forsberg var den störste! En äkta kämpe! En riktig hockeykrigare! Synd att han inte fick ett bättre slut på karriären. Men han försökte! Gav aldrig upp
· 
Under halva mitt liv har Peter Forsberg varit bäst, vackrast, värdigast.
Sedan JVM har han gjort det lättare att andas.
Han har varit en flykt och hemkomst för alla oss naiva drömmare som aldrig blev bättre än ett snedskott på Balders hockeyrink på Haga under en snöig kvartershockey match mot Granlo.
Nu är sagan snart färdigskriven. Jag kommer inte vara ensam om att gråta i ikväll o i morgon..
Förutom min familj har ingen kärleksrelation hållit längre. Peter Forsberg har varit som en bror för mig under alla de här åren. Jag har älskat allting han har gjort. Han har varit min ställföreträdande ängel. Han har gått före. Han har svept in i hemska rum och dolt allt vasst i mjuka handdukar. Han har varit bäst och vackrast utan att man behövt känna sig avundsjuk eller missunnsam. Jag har en polare som sa till sin blivande hustru natten före bröllopet:
- Du krossar mitt hjärta om du är otrogen. Om det inte är med Peter Forsberg.
Kärleken till Peter Forsberg liknar kärleken som en del unga förvirrade, lågt stämda pojkar kan känna för Morrissey.
Det är samma saliga leende. Det är samma känsla av att bli förstådda.
Det är en sorts grundläggande poesi.
Jag minns Foppa som helt färsk, en storögd fågelunge i OS i Lillehammer.
Jag minns honom som en gulblå ängel i det fantastiska OS 2006. Jag minns hans skoningslösa sorg efter uttåget ur OS- 02. Sedan vinster med Colorado, Stanley Cup 1996 och 2001 o även VM.
Det har gått år då min kärlek till Forsberg hamnat i slentrian.
Kärlek riskerar alltid att bli tagen för given. Han var ju alltid där.
Varje vecka stod han där i den mest balanserade och skönaste forwardslinjen världen skådat, med Sakic, Forsberg o Hejduk mfl. och jag svepte med kärleksblicken över rinken, hittade honom och kunde lugnt luta mig tillbaka.
Nu när han har lagt av ikväll efter den här comebacken har ett blött, tungt moln arbetat sig upp genom halsen under kvällen o framförallt efter presskonferensen.
När jag kände att jag ville skriva av mig något var det som att knuffas in i ett gråtrum.
Som att sjunka ner i den mjuka, tysta gråten, som i bollhavet på Ikea när man var liten.
Jag har gråtit som ett barn framför alla magiska klipp som finns på YouTube o det som Poffa länkade till.
Peter Forsbergs avsked är nämligen så mycket mer än bara en Hockeyspelare som snörar av sig skridskorna.
Det är en hel era av värdighet, tolerans och civilisation som tar slut.
Det är också på ett sätt vårt eget avsked. Vi är definitivt inte unga längre.
På det sättet blir hans avsked inför Tv kamerorna ikväll också vårt eget, vi som är närmare fyrtio än trettio, vi som lever mitt i våra liv och har fått inse att våra drömmar kanske inte slog in som vi hade önskat, men att vi fått en massa annat vackert i stället.
För såna som oss är Peter Forsberg en levande ikon, den största Hockeyspelaren som någonsin funnits.
Större än Gretzky. Större än Lemieux.
Man kan till och med hata svensk hockey och ändå få något varmt i blicken när man talar om honom. Så stor är han.
Han är en levande dröm för miljontals unga pojkar som liksom han själv, nu vuxit upp, blivit män, och i dag from klockan 22.30 svensk tid är vid med honom, som tusen osynliga spöken, när han går in på sin älskade arena i Colorado för sista gången o inte spela matchen o det är okej att gråta lite, för honom, för Colorado, och för vår egen skull också.
Livet går alltid vidare. Men ingenting kommer att bli det samma utan honom.
Så det är okej att gråta.
När vi torkat tårarna kan vi kanske glädjas åt att han kanske får en son.
Han är forward som sin pappa.
Kärleken segrar över allting...