Olle: Jag är också mest förvånad, så här efteråt. Vad var det som hände egentligen? Foppa testar foten, bestämmer sig för att det känns tillräckligt bra för att göra ett försök i NHL, spelar två matcher som går helt ok...varpå han kastar in handduken.
Om det nu var foten som inte höll, vad var det som hände på dom här två, tre dagarna som han inte upptäckt tidigare under säsongen? Han kan väl knappast ha missat att maxbelasta foten under träning, för att verkligen se dess status? Den har krånglat i åtta fucking år. Nog borde han känna den rätt väl vid det här laget?
Förklaring nr 2 - att han upptäckte att han inte kunde spela som han ville därute är också lite märklig. Det gick ju som sagt helt ok, och ingen förväntade sig att se samma Foppa som för tio år sedan. Eller vad tänkte han själv? Blev han verkligen tagen på sängen över faktumet att spelet går fort nuförtiden, och att han knappast skulle kunna skrinna runt folk som i fornstora dar? Trodde han att han skulle återuppta sitt gamla poängsnitt och bara tugga på igen?
Jag har största respekt för Foppas hockeymässiga bedrifter. Han är en av våra största, och sett till Star Quality ligger han i den yttersta hockeytoppen i min bok. Fram till för åtta år sen, vill säga. Därefter har det mesta kring Foppa handlat om huruvida han kan spela, hur många procent av sin förmåga han kan spela på, hur bra han kan bli igen...osv. Det sägs att man ska se hans ständiga comebackförsök som ytterligare ett tecken på hans storhet. Den logiken har jag svårt att förstå. Visst, snubben älskar hockey. På dom stora arenorna. I NHL, i landslaget osv. Han vill vara där på scenen, vinna och få sin hunger mättad. Förståeligt, och en egenskap han delar med många prestige- och karriärdrivna människor i andra branscher. Men lika lite som Percy Barnevik är sugen på att hoppa ner och driva 'Hasses Rör och Montage' av kärlek till entrepenörskap är Foppa sugen på att lira i dom icke strålkastarupplysta sammanhangen.
Var det själva avslutet han var ute efter? Ögonblicket då han får sitta på ett nordamerikanskt podium och summera sin karriär inför världspressens ögon? Också helt förståeligt i s f. Bekräftelse och värdiga avslut är något som är honom väl unnt. Däremot blev ju tajmingen lite fel. Han är borta från NHL i tre år, och den stora majoriteten får väl förmodas betrakta hans NHL-karriär som avslutad. Så kommer han tillbaka, spelar två matcher...och håller presskonferens om att han lägger skridskorna på hyllan.
Summa summarum. Foppa hade som hockeyspelare allt, förutom två saker. 1) en kropp som pallade hans spelstil och 2) förmågan att sluta på topp (Foppa slutade betydligt närmare botten än toppen). Det sistnämnda betyder inte att jag föraktar honom som person eller tycker att han är patetisk, däremot väger jag in det när jag summerar hans karriär. Och jo, lite svärtar det allt hans storhet. I min bok alltså, och den förmodar jag är av obetydligt intresse för vare sig Peter eller någon annan. Men folks eftermäle bestäms i andra ögon. Två av dessa är mina, och så här tänker jag.
Bragd-Birger: Foppa påminner mig om en Wagner-opera. Oavsett hjältens tapperhet och heroiska bedrifter i akt 1 blir man lite trött när hans frånfälle i akt 3 innebär en timslång aria. Efter en kvart så skruvar man på sig och är efter en halvtimme beredd att själv hoppa ner på scenen och använda svärdet... Ligg still nu, och sluta sjung..!
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Om det nu var foten som inte höll, vad var det som hände på dom här två, tre dagarna som han inte upptäckt tidigare under säsongen? Han kan väl knappast ha missat att maxbelasta foten under träning, för att verkligen se dess status? Den har krånglat i åtta fucking år. Nog borde han känna den rätt väl vid det här laget?
Förklaring nr 2 - att han upptäckte att han inte kunde spela som han ville därute är också lite märklig. Det gick ju som sagt helt ok, och ingen förväntade sig att se samma Foppa som för tio år sedan. Eller vad tänkte han själv? Blev han verkligen tagen på sängen över faktumet att spelet går fort nuförtiden, och att han knappast skulle kunna skrinna runt folk som i fornstora dar? Trodde han att han skulle återuppta sitt gamla poängsnitt och bara tugga på igen?
Jag har största respekt för Foppas hockeymässiga bedrifter. Han är en av våra största, och sett till Star Quality ligger han i den yttersta hockeytoppen i min bok. Fram till för åtta år sen, vill säga. Därefter har det mesta kring Foppa handlat om huruvida han kan spela, hur många procent av sin förmåga han kan spela på, hur bra han kan bli igen...osv.
Det sägs att man ska se hans ständiga comebackförsök som ytterligare ett tecken på hans storhet. Den logiken har jag svårt att förstå. Visst, snubben älskar hockey. På dom stora arenorna. I NHL, i landslaget osv. Han vill vara där på scenen, vinna och få sin hunger mättad. Förståeligt, och en egenskap han delar med många prestige- och karriärdrivna människor i andra branscher. Men lika lite som Percy Barnevik är sugen på att hoppa ner och driva 'Hasses Rör och Montage' av kärlek till entrepenörskap är Foppa sugen på att lira i dom icke strålkastarupplysta sammanhangen.
Var det själva avslutet han var ute efter? Ögonblicket då han får sitta på ett nordamerikanskt podium och summera sin karriär inför världspressens ögon?
Också helt förståeligt i s f. Bekräftelse och värdiga avslut är något som är honom väl unnt. Däremot blev ju tajmingen lite fel. Han är borta från NHL i tre år, och den stora majoriteten får väl förmodas betrakta hans NHL-karriär som avslutad. Så kommer han tillbaka, spelar två matcher...och håller presskonferens om att han lägger skridskorna på hyllan.
Summa summarum. Foppa hade som hockeyspelare allt, förutom två saker. 1) en kropp som pallade hans spelstil och 2) förmågan att sluta på topp (Foppa slutade betydligt närmare botten än toppen). Det sistnämnda betyder inte att jag föraktar honom som person eller tycker att han är patetisk, däremot väger jag in det när jag summerar hans karriär. Och jo, lite svärtar det allt hans storhet.
I min bok alltså, och den förmodar jag är av obetydligt intresse för vare sig Peter eller någon annan. Men folks eftermäle bestäms i andra ögon. Två av dessa är mina, och så här tänker jag.