Huvudvärken börjar komma i lagomt lång tid innan match så att man hinner dricka kaffe o käka Ipren.
Kylan tränger på som ångest inför ett straffavgörande. Snön står still i sitt fall. Världen som en dörr som inte går att öppna. Tillvaron som en sorts paus, en kram som aldrig blev, en tår som aldrig föll, en ursäkt som aldrig hann komma ut. Livet som att vakna med snorren i brevlådan.
Jag har handtvättat Timrå-tröjorna. Går nu runt och hänger upp dem på galgar. Husets höga fönster är som sjöar ut mot den där världen där ute där folk trängs och stressar, skyndar handlar, googlar, jobbar och längtar. Jag rörde mig som hastigast där ute tidigare idag, som ett streck i marginalen, en avbytare som kommer in med tjugo sekunder kvar av matchen... Livet som en blyertsskiss i en oljemålning. Tränade med att skotta hela gården.
Ikväll hoppas jag inte att sagan om Perra får ett hack. Som förr när man spillde vinylskivor över golvet och dagen efter klibbade öl och salt från chipsen på de fina skivorna som man försökte städa med disktrasa. En del av sönderfallet är märkligt nog ordning. Man har pennorna i halsbrytande ordning på skrivbordet medan livet som man känner det håller på att ryckas undan som en gammal matta. Man småvisslar medan världen rasar omkring oss.
Jag tror på kärleken. Det är inget logiskt eller ens särskilt smart val. Det är som det är. Jag är drabbad av den här tron på kärleken. Den leder mig garanterat vilse och ibland får jag trottoaren i ansiktet utan att ens ha en chans att värja mig. Likadant är det med Perra. Jag tror på honom i vredesmod. Jag biter ihop käkarna när jag säger hans namn. Jag tror mot min egen vilja. Det låter som en åttaåring med ny tandställning; Pella Jonsson...
F.ö så drömde jag att vi vann ikväll dessutom har jag en annan ståpäls dagdröm inför kvällen. Jag hoppas jag får uppleva det jag tänkte skriva imorgon nämligen:
”Fantastiskt att se och höra Timrå publiken! Man sjunger innan match. Som om man vunnit serien. Människor ser ut att älska varenda sekund. Man står stolta med sina flaggor trots att man kämpar om att slippa sista platsen o ta sig upp på slutspelsplats. Fantastiskt. Är man i minoritet söker man likasinnade. Jag brukar snegla efter halsdukar, tröjor, något i blicken, vad som helst som kan skvallra om en passion för Timrå IK. Det var många halsdukar igår. ”
· 
Kylan tränger på som ångest inför ett straffavgörande.
Snön står still i sitt fall.
Världen som en dörr som inte går att öppna.
Tillvaron som en sorts paus, en kram som aldrig blev, en tår som aldrig föll, en ursäkt som aldrig hann komma ut.
Livet som att vakna med snorren i brevlådan.
Jag har handtvättat Timrå-tröjorna. Går nu runt och hänger upp dem på galgar.
Husets höga fönster är som sjöar ut mot den där världen där ute där folk trängs och stressar, skyndar handlar, googlar, jobbar och längtar.
Jag rörde mig som hastigast där ute tidigare idag, som ett streck i marginalen, en avbytare som kommer in med tjugo sekunder kvar av matchen...
Livet som en blyertsskiss i en oljemålning.
Tränade med att skotta hela gården.
Ikväll hoppas jag inte att sagan om Perra får ett hack.
Som förr när man spillde vinylskivor över golvet och dagen efter klibbade öl och salt från chipsen på de fina skivorna som man försökte städa med disktrasa.
En del av sönderfallet är märkligt nog ordning. Man har pennorna i halsbrytande ordning på skrivbordet medan livet som man känner det håller på att ryckas undan som en gammal matta.
Man småvisslar medan världen rasar omkring oss.
Jag tror på kärleken. Det är inget logiskt eller ens särskilt smart val. Det är som det är. Jag är drabbad av den här tron på kärleken.
Den leder mig garanterat vilse och ibland får jag trottoaren i ansiktet utan att ens ha en chans att värja mig.
Likadant är det med Perra. Jag tror på honom i vredesmod.
Jag biter ihop käkarna när jag säger hans namn. Jag tror mot min egen vilja.
Det låter som en åttaåring med ny tandställning; Pella Jonsson...
F.ö så drömde jag att vi vann ikväll dessutom har jag en annan ståpäls dagdröm inför kvällen.
Jag hoppas jag får uppleva det jag tänkte skriva imorgon nämligen:
”Fantastiskt att se och höra Timrå publiken! Man sjunger innan match.
Som om man vunnit serien.
Människor ser ut att älska varenda sekund. Man står stolta med sina flaggor trots att man kämpar om att slippa sista platsen o ta sig upp på slutspelsplats.
Fantastiskt. Är man i minoritet söker man likasinnade.
Jag brukar snegla efter halsdukar, tröjor, något i blicken, vad som helst som kan skvallra om en passion för Timrå IK.
Det var många halsdukar igår. ”
Redigerad kommentar