Timrå IK

Kylan är verkligen vacker.
Isblå himmel, en kall sol. Morgonen som en isbit innanför skjortkagen.

Vissa dagar kommer man liksom aldrig till skott.
Man står och stampar i samma pöl. Man slår felpass gång på gång. Man skjuter pucken på vartenda smalben i hela världen.
Man ska städa, men ramlar över en bok man letat länge efter. Man ska träna men det börjar snöa. Man ska göra så mycket under dagen men blir sittande vid ett stumt fönster med en kopp kaffe medans fåglarna somnar i snön, på telefonstolparna på andra sidan vägen.

Strömmens vatten är svart. Snön ryker från taken. Det är vinter. Sverige är ett märkligt land. Alla vet att februari är kallaste månaden, ändå lurar vi tro att det snart är vår.
Just när vi börjat tröttna på vintern fryser greppet om kulorna.

Det hinner gå några sekunder från det att jag vaknar innan minnet av Timrås förlust kommer svepande som en vidrig brand genom kroppen.

Jag blir inte klok på Rolandz.
Hur kan man spela dessa överbetalda divor, gång på gång på gång, o som bara glider runt som om de hade något varmt och vasst uppkört i arslet... Det här är en skam för Timrå, för oss som älskar den där klubben, för oss som lever med paniken och kärleken som två grannar här i hjärtat...

Det var länge sedan jag var så här förbannad... Drömmen om slutspel alt. Slippa KS har levt länge och brunnit hårt i oss Timrå-fans...
Men de som ska verkliggöra drömmarna verkar uppenbarligen totalt ointresserade alt. totalt inkompetenta.

SKAM!

Ni vet hur sjukt det känns.
Det känns som ett svek, som om ens flickvän hånglar med en annan, som om någon rivit ner allting hemma, gjort inbrott, rivit sönder gamla foton...
Tre månaders löneavdrag om de inte vänder detta. Vilket de aldrig gör.
Kling o Klang ska ha hela säsongens lön i avdrag!
Man känner sig sviken o det med all rätt.
Timrå är en klubb med hög svansöring o då får man räkna med att det stormar när laget under lång tid underpresterar.
Spelarna är våra ställföreträdande hjältar.
När Timrå vinner, vinner vi. När Timrå torskar så är det VÅR värld som rasar.

Timrå verkar ha stora problem med sin självbild.
För Timrå handlar det nu om att montera ner alla speglar och faktiskt snickra en självuppfattning som ligger mer i fas med sanningen.
Riv ner skygglapparna. Riv ansiktet i spegeln. Det är inte Timrås ansikte längre.
Det är en främling.

När kärleken sviks blir man förbannad när man borde bli ledsen.
Likadant fungerar det för oss som är tjuvkopplade till hjärtat genom hela livet.
Vi går nakna i stormen. Vi är oändligt patetiska. Vi handlar först och tänker (i bästa fall) sedan.
Det här var inte Landers förlust el. Hirsos el. Svesses.
Det här är framförallt fansens förlust. De som alltid sluter upp i tusentals och ramar in matcherna med sin kärlek.
Det är vår förlust. Det är därför inte konstigt att vi protesterar som vi gör, att vi spyr ut galla över vissa inkompetenta spelare som rår för att Timrå förlorar, hur mycket de övriga spelarna försöker göra sitt bästa.

Timrå är en svårt älskad klubb. Det är klubbens välsignelse.

Såna här dagar är det också klubbens förbannelse.