Jag måste få skriva av mig. Olle satte alla mina ord igår klockrent o jag tänkte bara skriva en liten överlevnadsguide för mig nu.
Det är inte bara i Hockeyvärlden som ingen vågar prata om svåra saker. Hela samhället är genomsyrat av denna märkliga form av förakt för svaghet. Det är på något sätt omanligt med svaghet. Sorg är en förlust och Hockeyspelare hatar förluster.
Men livet, vänner, är förlust. Livet är prickigt av sorg, av nederlag, av svek, av otrohet, av död, av försakelse, av motgångar, av gråt och elände. Så ser våra villkor ut. Livet är en hynda ibland. Vi kan lära oss att pissa på de svaga och lura oss själva med inbillningen att vi aldrig kommer drabbas. Vi kan plastikoperera dit ett balsamerat leende och lura alla att tro att sorg är något för de svaga förlorarna i rännstenen.
En dag står vi ändå öga mot öga med draken, med odjuret,(Läs: Kvalserien i det här fallet) med dina mardrömmars värsta skräck. Då darrar knäna på dig. Då spelar det ingen roll vad du heter eller vem du är eller hur mycket pengar du har, eller om alla älskar dig eller om du spelar anfallare i Timrå IK, Modo, Frölunda eller om du bara kapar dina arbetskamrater på träningen i korplaget. Den dagen då du står mitt i mot monstret är du så skraj att du skiter knäck i dina sponsrade Hockeybrallor.
Vi måste våga börja snacka om våra rädslor. Vi måste våga börja sätta ord på sorgen, oron, förvirringen, skräcken. Vi måste våga bli en aning mindre barnsligt manliga, en hel del mindre kaxiga. Vi måste lära oss ödmjukhet. Vi får lära oss att ta av oss hatten, böja på nacken, sjunka ner i kyrkbänken och knäppa våra händer.
Det finns inga pengar eller framgång som kan köpa dig fri från sorgen. Det enda sättet att överleva sorgen, att vinna över den, är att sätta ord på den, snacka och skriva om den, som härinne.
Det du sätter ord på kan aldrig döda dig. Allt du drar upp i ljuset och visar världen överlever du. Trollen spricker i ljuset, de vill helst huka i mörkret. Trollen hatar när vi vågar visa oss mänskliga.
· 
