Tisdag idag. Saknar ES. Kommer på mig själv att undra vad Lander gör just nu. Hur kommer säsongen bli till hösten? Hur kommer laget att se ut? Den här väntan mellan säsongerna är som klister mellan boksidorna, är som förspel, härligt hångel i hallen.
Jag borde träna. Jag borde äta nyttigare. Jag borde skura listerna. Istället tittar jag på Lite Timrå IK nostalgi på You Tube... Jag trodde jag var vuxen...
Det är en läskig grej ni kan ha med er på er vandring fram till September. Kärleken till Hockeyn o Timrå IK i synnerhet avtar inte med åren. Det är tvärtom. Det blir värre. Kärlek som delar sig hela tiden, små vinröda celler, som glittrar i blodet medan man går runt i en blåsig sommar och väntar på att livet och serien ska dra igång igen...
Vi lever för att lära. Vi lär oss medan vi lever. Tacksamhet, ödmjukhet, varsamhet, solidaritet och heder. Nu är vi äldre, nyktrare, döda, skilda, förälskade, söndrade. Vänner splittras, som rockband, faller ifrån som korthus. Vi bluffar upp våra spadertvåor till hjärteress. Det är så folk gör i vår ålder. Det är både sorgligt och inte sorgligt.
Hockeysäsongen slutar som den började, med en vante av grått över hela ansiktet.
Jag skulle vilja säga några väl valda ord nämligen: Om man visste hur LITE tid folk ägnar åt att tänka på en, skulle man bara bli besviken. Exakt så är det.
Man är aldrig så viktig som man i ibland kan inbilla sig. Man är heller aldrig så värdelös som de anonyma hatarna gör gällande. Jag tror att det är bristen på erkännande som gör folk uppblåsta, giriga, missunnsamma. När man väl får uppskattning för det man gör, blir man istället mer ödmjuk, tolerant. Annars kanske man skulle vara som en sinnesjuk, som en galning i för kort vit skjorta, tvångsmässigt knäppt i ryggen, som en lallande dåre i korridoren.
Gud straffar oss för det vi inte vågar föreställa oss, skriver Stephen King.
Alltså föreställer jag mig det värsta. Jag vet hur mardrömmen låter. Jag vet hur mardrömmen smakar, som salt terror, som gammal spya, som en drunknad kropp ser mardrömmen ut när den kommer haltande emot dig om natten...
bar mofftak: Sjukt egentligen; det gnälls ganska friskt om Timrås spel under matcherna här inne (ingen nämnd, ingen glömd). Forechecken klickar inte, passningsspelet är bedrövligt, defensiven obefintlig och slarvigt, anfallsspelet är trubbigt.
· 
Kommer på mig själv att undra vad Lander gör just nu. Hur kommer säsongen bli till hösten? Hur kommer laget att se ut?
Den här väntan mellan säsongerna är som klister mellan boksidorna, är som förspel, härligt hångel i hallen.
Jag borde träna. Jag borde äta nyttigare. Jag borde skura listerna.
Istället tittar jag på Lite Timrå IK nostalgi på You Tube...
Jag trodde jag var vuxen...
Det är en läskig grej ni kan ha med er på er vandring fram till September.
Kärleken till Hockeyn o Timrå IK i synnerhet avtar inte med åren. Det är tvärtom. Det blir värre.
Kärlek som delar sig hela tiden, små vinröda celler, som glittrar i blodet medan man går runt i en blåsig sommar och väntar på att livet och serien ska dra igång igen...
Vi lever för att lära. Vi lär oss medan vi lever.
Tacksamhet, ödmjukhet, varsamhet, solidaritet och heder.
Nu är vi äldre, nyktrare, döda, skilda, förälskade, söndrade.
Vänner splittras, som rockband, faller ifrån som korthus. Vi bluffar upp våra spadertvåor till hjärteress.
Det är så folk gör i vår ålder.
Det är både sorgligt och inte sorgligt.
Hockeysäsongen slutar som den började, med en vante av grått över hela ansiktet.
Jag skulle vilja säga några väl valda ord nämligen:
Om man visste hur LITE tid folk ägnar åt att tänka på en, skulle man bara bli besviken.
Exakt så är det.
Man är aldrig så viktig som man i ibland kan inbilla sig. Man är heller aldrig så värdelös som de anonyma hatarna gör gällande.
Jag tror att det är bristen på erkännande som gör folk uppblåsta, giriga, missunnsamma.
När man väl får uppskattning för det man gör, blir man istället mer ödmjuk, tolerant.
Annars kanske man skulle vara som en sinnesjuk, som en galning i för kort vit skjorta, tvångsmässigt knäppt i ryggen, som en lallande dåre i korridoren.
Gud straffar oss för det vi inte vågar föreställa oss, skriver Stephen King.
Alltså föreställer jag mig det värsta. Jag vet hur mardrömmen låter. Jag vet hur mardrömmen smakar, som salt terror, som gammal spya, som en drunknad kropp ser mardrömmen ut när den kommer haltande emot dig om natten...
Man är väl Timråit.
Redigerad kommentar